Up, up and away!

Imorgon smäller det. Vi ska lämna våra små (stora) telningar tre hela dagar och åka på vigsel ute i ödemarken. Bara lilla Pom som ska följa med. Storebröderna skall vara hos mormor och morfar. Dessa tu, alltså mormor och morfar, känner barnen väl. De träffar sina barnbarn i alla fall varannan vecka, ibland oftare än så. Så.. två nätter borde bli en pice of cake för de fyra inblandade. En pice of cake.. jodå. Men.. barnens ömma moder (hon som skall få bo på hotell tillsammans med skrytpappan och lilla Pom som faktiskt är världens mest nöjda unge och serverar sweet lugn och sweet sovmorgon) hon, hon har grav ångest. Följande varningar/anvisningar/paniska ord utdelades inför morgondagen:
Drick inte ur platsflaskor ni kanske hittar i eller vid förrådet. Det är TÄNDVÄTSKA. Det är GIFTIGT! Drick BARA ur sådant som mormor och morfar serverar till er. Och GÅ i trappen. Springer ni kan man falla, det har faktiskt mormor gjort fler gånger! Allvarligt. Och klättra inte på morfars moped. Den kan välta j-ä-t-t-e-l-ä-t-t. Och lyssna på allt morfar och mormor säger. Lek inte i köket. Peta inte i något som inte är leksaker. Och gå inte ens in i härbret. Eller bagarstugan. Lämna inte gården. Busa INTE. Punkt.

Ja, man kan lätt tro att mormor och morfar är imbiciller som inte kan ta hand om barn. Men det är ju egentligen tvärt om. Mormor är förskollärare. En extremt fin och pedagogisk sådan. Och morfar har ju uppenbarligen hållit mig vid liv. Jag har aldrig ens brutit en tå på hemmaplan. Men nu, när mina små guldklimpar, mina små diamantskimmrande bajspluppar ska vara utan skrytmamman och skrytpappan i flera dagar. Ja då vette fasen om två hotellnätter är värd ångesten.