måndag 30 november 2009

StorTage och tandfén.

Min absoluta favoritfilm på StorTage. Nyvaken med stor glugg i nederkäken och en hel tia rikare.

Tele(fucking)vinken.

Femåringen är hjärntvättad. Han har lyssnat på Televinken i fyra sammanhängande timmar. Samma cd om och om och om igen, i kid you not.

Nu har jag hittat nedladdningssida med Sagan och Sune. Wiho! Mitt gamla band med nämnd saga var inte riktigt i tjänligt skick. Men nu.. för 79 kr ska familjen få en liten bit av Skrytmammans barndom i öronen.

Chansen är stor att jag lyssnar vidare efter att barnen somnat.

Överhängande.

Imorgon ska jag vakna upp med Godag-Godagsjukan.

Osnygg.

Grandesign hos Skrytfamiljen

Granstatus år 2000 (just ihopflyttade):
Granlöst.


Granstatus år 2001
(just inflyttade i ny lägenhet):
Granlöst.

Granstatus år 2002
(just inflyttade i kollektiv):
Ful plastgran a la skabbräv.

Granstatus år 2003
(just inflyttade i nyköpt lägenhet. Höggravid):
Finare gran, blått tema.


Granstatus år 2004
(första julen med Tage):
Överstylad gran, silvertema.

Granstatus år 2005
(just inflyttade i nyköpt lägenhet. Höggravid):
Guldtema.

Granstatus år 2006
(just inflyttade i nyköpt radhus. Två småbarn):
Minimalistiskt. Guld och Rött tema med plastbollar.

Granstatus år 2007
(fina granen brinner upp i garagebrand):
Mindre gran med vitt tema.

Granstatus år 2008
(nyfödding i huset):
Rött barntema. Smällkarameller och kristyr.

Granstatus år 2009
(tre barn. Varav två i pysselåldern):
Kaostema. Teckningar, glada hälsningar på post-its, piprensare och paljetter.

Vi vinner inte Årets gran 2009.

The magsjuka.

I helgen har vi utsatt oss för det absolut värsta man kan utsätta sig för under juletid - julbord samt julmarknad (inomhus). Resultatet: Magsjuka. One (Skrytpappan) down, four to go.

Nu känner sig Skrytmamman lite märklig. Och barnens halvdåliga frukostaptit analyseras. Vem står näst på tur? Vi avbokar dagis och tandläkartider och placerar oss i soffan.

söndag 29 november 2009

Fiskedammarnas Rolls Royce.

Alla ni som haft fiskedammar på era barns kalas (eller gjort till er själva nu i vuxen ålder, vad vet jag. Jag dömer ingen), känn er besegrade. Spenderade Lördagen i en sju kvadratmeters walk in-undervattensvärld där en stor paljettprydd fisk dök ned i en undervattensgrotta och hämtade upp skatter från havets botten. Allt till musik av sjungande valar (ok, detta med musiken var kanske en liten miss, då ett barn hysteriskt började söka efter den skadade hunden). Barnens förskola hade tillsammans ordnat detta och jag jobbade som licencierad barnhjälpsfiskare.

Jotack, jag skötte mig fint. Fick inget barn att gråta och petade inte ut några föräldraögon med fiskespöt. Att jag ätit en tortilla med vitlöksdressing precis innan gav nog bara en extra dimension till det hela. Hur gott luktar riktiga hav liksom? Man vill ju att det ska vara så autentiskt som möjligt, av omtanke till barnen.







lördag 28 november 2009

Guldmorgnar.

Kommer ner till två morgonvarma pojkar som sitter på kökssoffan. Jag har fått sova en timme extra (tack Skrytpappan.) "Mamma, vet du vad tre+ fyra är" undrar Tage samma sekund som jag får honom i blickfånget. "Sju" svarar jag. Tage ser nöjd ut, "det visste jag med. Lätt som en plätt". "Absolut sju" ekar Lage.

Jag älskar morgnar (när jag fått sova mer än sex och en halv timme på natten). När barnen är sådär rufsiga i håret och lite plufsiga runt ögonen. Älskar att se dem sitta med bara ben på kökssoffan och tissla och tassla om flygande älvor och otjärade båtar. Iaktta hur Tage plockar ut russinen ur sin filtallrik och hur han sedan rullar dem mellan sina små fingrar medan han pratar, pratar, pratar. De små russinen höjs och sänks men kommer aldrig in i munnen. Munnen har aldrig tid. LillLage lyssnar uppmärksamt på sin storebror, blinkar åt åt sin lillebror och fnissar. Skrockar högt så snart Tage nämner något som kan liknas vid ordet "prutt" och nickar medhållande till alla slutsatser.

Måtte detta aldrig upphöra.

Ser plötsligt en bild av Stig Helmers mor i mitt stilla sinne. Det där kommer vara jag om fyrtio år. Jag bara vet det.

fredag 27 november 2009

Tjuv.

Jag har gjort det igen.
Snott Tages strumpor.

Försöker kröka tårna så jag inte ska tränga ut dem en storlek.

För allas trevnad: Flisa skiten.


"Förbaskat! De här HTC-telefonerna är ju som ett jädra rappel. Mamma, ro hit din iPhone, jag ska sms:a tomten och be om några nya CD-sagor till brorsorna. Lyssnar dom på Televinken en gång till lovar jag att jag personligen ska söka upp den där läskiga marionetten och skrika mitt högfrekventa Pom-patenterade skrik i hans träöra så att Anita måste lacka om hela ansiktet på honom sen."

Ja ok. Jag erkänner Det var inte Pom som sa de där hetsiga grejerna. Det var jag. Jag är så förbaskat less på den där, i smyg, skitläskige dockan. Hör jag Anita nämna gomseglet igen och den där Telefjanten skrika "har du båtar i munnen?" går jag i sjukpension snabbare än du hinner uttala "strandköfta".

Passa er!

Lås in era barn, regla dörrarna - HårdrocksLage är lös. Med nitar och velour tar han världen med storm, skrikandes sitt hårdaste ord "FULL FRÄS!"


Morgonens LillLage

Jag ber StorTage klä på sig varpå han börjar gnälla.
LillLage: -"Tage, jag kommer inte vara din treåring om du ska hålla på sådär!"

LillLage: -"Idag har Asterix namnsdag!"
StorTage: -"Astrid Lage, dom sa Astrid. Använd småöronen."

LillLage: -"Jag börjar bli stor och stark, det är därför jag är tre år."

Och ännu ett.

Inte för att skrämma er, men jag fick ytterligare ett meddelande. Från (vem jag antar är) deras ledare: lasall. Eriq La Salle. Kunde man ju ha räknat ut. Ingen mänsklig varelse skulle lämna succésagan ER bara sådär.


Givet.

torsdag 26 november 2009

Bevis.

Jag vet att utomjordingar finns, och nu har jag äntligen ett vattentätt bevis.

Fick denna ordkontroll (LÄS: försök till kommunikation) vid min senaste bloggkommentar:



"Upersea". Ja, självklart menar dom "Beyond the Upper sea". Mer känd som "The Onedin line."

I denna film medverkar Michael Billington, en käck engelsman.

Gissa där efter i vilken serie han fick sitt genombrott... Ja just det: UFO.

Klart som korvspad, de skickar meddelanden om att de är på väg. Och här gick jag och trodde att deras första försök till kommunikation skulle vara luddigt och svårtolkat.

ÄNTLIGEN!

Här har jag äntligen hittat svaret på alla våra frågor. Lösningen på det problem vi här hemma kallar "vardagstjafs". Hädan efter behöver vi aldrig orda om huruvida livsmedel är ok eller gamla (datumet till trots). Jag säger det med ett enda ord: Fräschhetstermometer.

Jag säger det igen: Fräschhetstermometer.




Nu undrar jag som en naturlig följdfråga: Kan man använda denna på människor också?

Tungt.

Det känns förjäkligt det här, att skaffa barn och sedan lämna över dem till barnomsorgen. I alla fall de första åren. Just idag vill jag flytta ut på landet och bli livegen. Eller vad som helst, bara jag slipper sätta Pom på dagis till hösten. När han fyller tre - då, då är han (LÄS: Skrytmamman) kanske redo.



(Vad har vi annars för alternativ? Odla potatis på baksidan och ställa en ko i garaget? Eller nej, jag kan ju jobba hemifrån. Ringa folk och typ, sälja saker? Nej, inte telefonsex, där går gränsen. Telefonkramar? Eller hembakat bröd? Jag börjar bli en jäkel på rågbullar)

I Tid. Förbaskat mycket i tid.

Är det bara mina barn som suckande säger "är vi lite tidiga igen?" när deras mamma i snigelfart börjar åka kors och tvärs över bostadsområden? Entusiastiskt försöker jag visa "huset där min kompis mamma bodde för tio år sedan" eller "skogen som ser ut som en hatt". Barnen har genomskådat mig, de vet att allt handlar om usel tidsplanering. Jag är alltid, ALLTID tjugo minuter tidigt, till allt.

Idag ska jag inte starta bilen förens det är prick 17 minuter kvar till barnen skall vara på sin förskola. För exakt så lång tid tar det att åka dit.

Att vi då, på Skrytmammans begäran måste gå baklänges till parkeringen och sedan försöka sätta på oss bilbältet med största vantarna på behöver jag ju inte nämna för er.

onsdag 25 november 2009

Länkar och OJ

Varje morgon går jag in på Äh, väx upp och läser vad lille Helmut tagit sig för. Sedan har jag använt hennes länklista för att komma vidare till Knaada. Där läser jag om hennes lilleman och kollar alla henne läsare, för att via dem ta mig ut i bloggSverige.

Kanske borde göra min egna lilla lista. Ska arbeta på det.

Såg just i ögonvrån att Sören Olsson lagt sig på min läsarlista *host*. Hej Sören. Kände spontant att jag ville skriva I love you, men det skulle kanske se lite märkligt ut.

Såatteh.

Ska ringa och berätta för min bror (LÄS: och resten av världen).

Ps. Visst är jag märkbart dålig på att ta att exempelvis Mama länkar hit eller att en idolförfattare snuddar vid min blogg. Man ska kanske bara säga "mhm" och verka oberörd? Istället blir jag knallröd, dansar hysterisk och känner mig kär. Livet är underbart.

Tomten med hätta.

Lille Pom älskar tvättråd. I år bestämde sig tomten att göra ett Florence Nightingale-besök till en mycket risig skrutt.


Tvättrådsgose.


Uppskattat.

Varsågoda:

Idag visar Cecilia Blankens vad hon har i sin handväska. Jag älskar sånt. Nu ska ni få se vad jag har i min:

..


..


..



..

just ja. Jag har ju ingen handväska.
Vill ni se vad jag har i min jackficka? (Vadå "NEJ"?! Det är ju jättespännande ju)





Ja:
Ett gamalt kuvert med några sedlar.
Tre enkronor.
En napp.
De tre viktigaste korten (körkort, VISA och Po.p).
Tre bonuscheckar på klädaffär (måste skriva klädaffär här, annars tror ni att jag är sponsrad).
Smulor från ett smörgåsrån jag (smart nog) stoppade ned i fickan (OBS! Fick sedan slängas, inte förtäras).

Det var det. Önskar att jag hade haft 47 häftiga grejer att visa, men tyvärr, de ryms inte i min ficka.

Tre år.

Gårdagens LillLage:

Hört från övervåningen efter sängdags
- "Hallå! Hallå..? Jag är tre år och fortfarande rädd!"



Kallar sig själv "rädda killen". Han förklarar dock att man slutar vara rädd när man fyller fem. Skönt. För honom att han har den inställningen. Skrytmamman är nämligen 29 och fortfarande livrädd.

Sjukstuga.

Pom gnällde sig igenom natten. Det ryckte i de små benen som om att han drömde att han sprang. Klockan halv två gav jag upp och slog igång tv:n. Lillstackarn hade så svårt att komma till ro men fann sig i att sitta rätt upp och ner och hålla inotyolkartongen i ena handen. Han slumrade in till och från.

Vid sexsnåret när övriga familjen vaknat berättade StorTage att han hade ont i handleden. Igår halkade han på öppna förskolan och vrickade handen litegrann, vilket fortfarande gjorde ont. Ingen förskola för honom idag med andra ord, kan man inte leka är det ju lika bra att vara hemma.

Så, idag har vi en trött Skrytmamma, en väldigt hängig 11-månaders, en enarmad femåring samt en yster treåring. Spännande.

tisdag 24 november 2009

Kväll.

Är så trött. Och Pom vrider och väder på sig som att han skulle ha myror i blöjan. Misstänker att natten blir lång.

Skulle egentligen baka bröd (och tipsa Mrs H om ett finfint recept), städa och förbereda inför morgondagen. Men nej. Istället har jag suttit med en Pom i famnen och ett glas glögg i näven. Har inte gjort så mycket mer produktivt än formulerat två uppmaningar till mig själv:

1) Köp ALDRIG mer Bamsetandkräm. Den blåa sega massan som för egen maskin tar sig ur tuben och klistrar sig på allt från tvättställ till sockar är hemsk! Den förökar sig också. En liten tub räcker säkert till att blåifiera ett helt badrum och ett halvt kök. Tänk då vad den kan göra i munnen på era barn! Undvik, är dagens uppmaning, till mig såväl som till er.

2) Kinders överraskningsägg är inget annat än förbaskat hyckleri och båg. Choklad - ja, Överraskning - jodå, Leksak - nej. Skitsak snarare. Det är en förbannad överraskning för barnen att det ligger skitsaker som går sönder efter tre och en halv sekund i den äggformade chokladen. Undvik. Dagens andra uppmaning.

Nu ska jag sova. Eller i alla fall försöka. Det är visst en pistolman inne hos House, måste kika lite.

Har närt en tjuv vid min barm!

Skrytmormorn efterlyste sin pastaslev häromdagen. Sist hon såg den lekte Pom med den på hennes köksgolv. Jag svarade att jag inte hade någon aning om var den höll hus, men tänkte lite pompöst "snälla lilla Snurrmormor, kika en gång till i din kökslåda så hittar du den säkerligen".

Idag låg denna pryl i VÅR kökslåda:


Skrytmormorns pastaslev.

Va? Pom, den lille tjuven! Hur fick han hem den? Antagligen stoppade han den i ena byxbenet. Sleven är ca 30 cm, exakt lika långt som pojkens ben. Fint uträknat.. Tyckte att han såg lite stel ut efter lunchen i torsdags.

och lite nervöst Twitter.

Efter vaccinationen säger läkaren/sjuksköterskan/galningen "Ja, med tanke på att din son inte hunnit äta ägg i så stor utsträckning vore det bra om ni stannade på vårdcentralen en stund om han skulle få en allergisk reaktion. De kan likna de reaktioner som förekommer vid nötallergi. Man sväller upp i halsen och får svårt att andas."

Kunde han inte sagt detta INNAN (hade gått hem och satt Pom på seriös äggdiet i sånna fall). Hu! Här trodde jag att man var home safe efter senaste pannkaksätarfiaskot.

Nervös.

Har nyss varit och vaccinerat Pom. Hjälp, vad har jag gjort!

Skylla i från sig.

(Morfar Ona, en av två morfäder)

LillLage - "I Ryssland behöver dom inga julklappar i år. Dom köper sina egna. Så, det blir fler julklappar till oss."
StorTage - "Nähä!"
LillLage - "Jo, för det har... Morfar Ona sagt"
StorTage - "Hörredu Lage, det där stämmer inte."
LillLage - "Jo. Eller nä. Det var morfar Ona som skojade lite med mig."


LillLage - "Man FÅR svälja tuggummin. Det säger morfar Ona."

LillLage - "Städa? Nej det är inte jag som lekt med det här, det var.. morfar Ona."

LillLage - "Man får visst två stora paket LEGO i julklapp. Det har morfar Ona sagt."

Jag tror jag måste ta mig ett snack med den där morfar Ona...

måndag 23 november 2009

Syskonkärlek.


Ett uttappat tuggummi och en ledsen lillebror.


Ett utspottat tuggummi och en rättvis och snäll storebror.

Stackars.

StorTage är en härlig filur, oändligt empatisk. Igår när vi susade (om man kan kalla 65 km/h för susa) genom inlandets skogar ropade han tvärt "hjälp, det har hänt en olycka!" Skrytmamman blev väldigt nervös och såg en omkullvält bil i sitt inre. Men nej, det var ingen bilolycka. Inte ens ett överkört djur. Det var ett träd. Trädet, som hade tippat med sina stora rötter pekandes i skyn hade även knäckts på mitten. StorTage tyckte att det hela var en väldigt sorglig historia, förklarade med sorgsen röst hur otroligt synd det var om trädet. En tragedi, en skogstragedi.

Om alla (vuxna) människor satt på en sån där dos empati skulle världen vara en bättre plats, för både människor och träd.

Aldrig har jag sett en rak baaaanana!

När man ringer någon, låt oss säga vårdcentralen, kan det vara bra om man undviker att sjunga precis när receptionisten lyfter på luren. Och OM man i alla fall envisas med att sjunga, kanske man skall undvika att för full halls vråla Trazan och Banarnes "Rak banana".

Han talar!

Pom har fått ett rikt ordförråd de senaste dagarna:

Förutom "mamma" och "pappa" säger han nu:
Iiih (hästens gnägg)
Wu (kossans mu)
Vov (hund)
Bruum (bil)
(mamma, du är bäst. Hoppas Skrytpappan köper de där Iitala-kopparna du längtat efter. Du är SÅ värd att få dricka ditt morgonkaffe ur dem. Fattas bara annat)



Favoriterna Wu och Iiih.

Jag vet.

Nu vet jag vad som skiljer en vuxen från ett barn. Var den där gränsen går. Skit i alla så kallade "vuxenpoäng" ( som man samlar på sig efter att man skaffat barn, börjat virka eller köper palsternackorkonsum), det är faktiskt inte dem man märker det på. Nej, den dagen man blir vuxen är den sommardag man passerar en backe och INTE spontant tänker "Ah, den där backen skulle blir en skitbra pulkabacke".

Ja gott folk. Då slipper vi hålla på med de där barnsliga poängräknandet.

Överdrivet?

Hittade brunrandiga velourkläder på en hylla i Polarn och Pyret-affären. Jag vet inte men.. rätt mycket av det som låg där hamnade plötsligt i min famn för att sedan betalas i kassan. Ja. Mat? Vem behöver mat? Velourkläder däremot, det behöver man VERKLIGEN.


Skitviktigt på gränsen till livsnödvändigt.

Baddaren.

Så har vi hämtat oss från den djurrika helgen. Nu hägrar det vanliga; förskola, regnsslask, felbakade frukostbröd samt irriterande tunt hår (<-- när hämtar det sig efter avslutad amning?).

Igår var det en stor dag i LillLages liv. Han började simskola. På nervösa små ben gick han fram till sin simfröken, förklarade att han inte kunde simma och blev välkomnad med ett handskak. Sedan började uppvärmningen. LillLage tittade storögt på de andra barnen som direkt lydde frökens order om små studs upp och ner samtidigt som man skulle veva med armarna. Han började trevande med ett litet hopp. Sedan ett lite högre. Sedan vevade han lite med ena armen, sedan lite med båda. När han insett att han klarade av övningen vinkade han glatt till sin mor och berättade exakt vilken teknik han använt och hur han själv tyckte att övningen gått. Populärt hos simfröken och de andra (fokuserade) barnen.

Väl vid bassängen trippade de andra barnen ner i vattnet. Lage hängde på, tills vattnet nådde till midjan, då tvärstannade han. Nej, han skulle inte gå djupare. Simfröken försökte locka, men NEJ. LillLage skulle icket ner. "Jag stannar här" sade han. "Det är nämligen så att jag gärna badar med er, men tyvärr vill inte min mage det". Nehej. Simfröken sa att det var ok och att han kunde sitta och titta om man ville. LillLage lade sig då på poolkanten och stoppade ned hela armen i vattnet, varpå han nöjt ropade till sin mamma "titta, min kropp vill inte bada, men min arm vill!". Ja. Eh, Skrytmamman försökte förklara att han var tvungen att vara lite tyst, och sitta still. Då gick Lage ner i bassängen istället. Hela vägen bort till sin simfröken för att förklara att han var redo.

Sedan satt Skrytmamman med en liten klump i halsen och såg på sin lilla LillLage flyta med flykudde, leka ballongen och koka kaffe med bubblor i vattnet. En stor dag, kanske inte bara för LillLage, utan för hela familjen Skryt.

söndag 22 november 2009

Örnar, hårfagra liftare och renar i nät.

Familjen Skryt spenderade dagen hemma hos Skrytfarfar och hans fru. Det är fullt upp. Som Kålmården meets Lilla Huset på Prärien ungefär. Djur i parti och minut, hoppsasteg och massor att göra. Inga lejon och tyghättor dock.



StorTage börjar alltid med att hälsa på hästarna. Finfina, livsfarliga djur. Skrytmamman uppmanar sina telningar att hålla sig på rejält avstånd. REJÄLT avstånd.


Akta, väser Skrytmamman. LillLage tar det hela med ro.


Obligatoriskt besök i sadelkammaren. Skrytfarfar har kex i en låda.


Vi blir varse om att en utegran inför julen skall hittas och huggas. Barnen springer kvickt över körplanen. Skrytmorsan som har asstora tjocksockar i skorna går långsamt då varje steg får tårna att borra sig ut genom skolädret.


Vi beger oss ut i Skrytfarfarns skog. Vi börjar med att se en kungsörn ovanför träden. Mäktigt! Skrytmorsan fotar örnen för att få bildbevis (Ja, alltså, den ÄR där. Någonstans). Vi spanar och spanar och ser, förutom örnen även en jägare. StorTage skriker så högt han bara kan "HEJ SNÄLLA JÄGARE!!!" Populärt.



StorTage bestämmer sig för att leka älg. Frågar plötsligt med ängslig röst om det fanns risk att jägaren skulle råka skjuta honom. Vi lugnar honom. Så lik är han inte, speciellt inte eftersom att han sjunger bjällerklang för full hals.


Granen hittad!


På vägen hem plockar vi upp världens sötaste liftare. Även om han liknande Rutger Hauer litegrann oroade vi oss inte.



Färden avslutades med det mest dramatiska: en ren som fastnat i ett fotbollsmålsnät. Fy! Tur att Skrytfarfar och Skrytpappan agerade likt två superhjältar och befriade det stackars djuret.

Oh vilken händelserik dag! Skrytmamman är bara lite nervös över Skrytpappans nyvunna fascination för renar. Kommer han omskola sig till renägande same? Kanske. Skrytmamman skulle vid närmare eftertanke göra sig riktigt bra med lasso.

lördag 21 november 2009

Trevlig helg!

Sitter i en bil på väg ut i vildmarken. Återkommer imorgon.

Ps. Strumpbyxorna blev bra. Standard.

fredag 20 november 2009

Standardstrumpisar.

Ska iväg på tjejfest ikväll. Skrytmostern har partaj. Det är något visst med min släkt, det är så förbaskat bra. Skönt.

Nåväl. Tanken var att jag skulle klä mig aningens flaschigare än till vardags. Problemet är att jag bara har vardagskläder. Vad i friden gör man åt det? Klistrar ungarnas pärlor på jeansen? (Ja, tyvärr har vi bara indianpärlor just nu, och det är inte så glittriga. Annars hade jag absolut gjort det. Lovar). Nej. Aslång t-shirt med strumpbyxor till, det får duga. Har tyvärr inga strumpbyxor bara... Får ringa Skrytpappan som får handla på väg från jobbet.

Skrytmamman - "Hej, kan du springa in på en affär innan du kommer hem och köpa ett par strumpbyxor?"
Skrytpappan - "Va?!"
Skrytmamman- "Strumpbyxor."
Skrytpappan- "Va?!"
Skrytmamman- "Strumpbyxor!"
Skrytpappan - "Ja, jag hör det"
Skrytmamman - "Bra. Tack. Svarta."
Skrytpappan - "Mer info tack."
Skrytmamman - "Asch,* standardstrumpbyxor. * Säg så till kassörskan."

Åh, Ljuva Fredag.


Fredag. Ska börja dagen med ett möte. Tappar en gurka i kaffet. För fasen Skrytmorsan, dålig start!


Hastar förbi ett skyltfönster. Tror dom på fullaste allvar att man skulle tro att deras skyltfönster är en cykel? Jag väljer att tro det (vad syftar jag på här? Vet inte själv, det är en riktigt usel morgon)


Hem till Skrytmormor där pojkarna väntat under tiden jag varit på möte. Tage briljerar med att lösa korsord utan hjälp.


Men vad i helv..! Tappar salladen i kaffet.


Skrytpappan som varit på sjukhuset med Pom kommer förbi. Han påstår att han inte stressat. Överste-Konstapel Skrytmorsan upptäcker lerstänk 60 cm upp på vagnen. Han ljuger.


Skrytpappan tar bilen och resten av familjen Skryt går från Skrytmormor hela vägen hem. Fyra kilometer som går finfint i bra väder. I regn, not so much. Men barnen har roligt.


Ja, kul. Titta gärna en stund till...


.. det är ju inte så att Skrytmamman glömt regnskyddet till vagen. Eller hur var det nu?


Pojkarna avslutar med att gå de sista hundra metrarna baklänges. Jättebra.

Fin början på fredagsmyset känner jag. Toppen.

torsdag 19 november 2009

2010

Jodå, 2010 blir ett fint år för Skrytmorsan. Hej vinkällare, hej pingisrum.


Dumt.

När man har värk i kroppen och just överlevt en febertopp ska man undvika att säga "nej älskling, slösa inga pengar på bröd. Jag kan baka lite ikväll" när han ringer från affären i färd med att köpa ett paket Lingongrova.

Önskelistan

1) Att vinna "Till Vildingarnas Land" från www.bokunge.se

2) ... Nämen, det var väl typ allt. Bra så.

Kom igen!

Här om dagen gick vi förbi en kyrka med tillhörande församlingsgård. StorTage stannade upp och tittade in genom ett fönster. Där satt ett femtiotal pensionärer (gissningsvis, de var i alla fall en stor samling vit/grå/ohåriga) med kaffekoppar i händerna och blusar på överkropparna. StorTage stod en bra stund och tittade, varpå han konstaterade att "där satt en helt del tanter som fick lära sig ett och annat om svininfluensan".

Ja. Hädan efter ska jag lägga fokus på andra saker. Som exempelvis att förklara för barnen att man inte dör av pulvermos. Tydligen har de orden (ofrivilligt) hoppat ur min mun. Ok, det är bannlyst i det här huset, men det är en onödig grej att sprida bland sina femåriga kompisar.

Fast egentligen. Barn är ju kända för att prova allt förbjudet. Visst vore det fint om de smögåt pulvermos på rasterna i skolan istället för att sniffa lim? Join me here.. vi kan luras globalt om vi håller ihop!

(Och för tonårsföräldrar: "Nej för allt i världen, drick INTE blåbärssaft. Man blir yr och kan råka hångla med vem som helst! Och VÅGA inte äta saltgurka! Man börjar fnissa hysteriskt och säger vad som helst till vem som helst! Har ni inte hört uttrycket; jag dansar aldrig utan saltgurka?")

Poms Piano



Det är ruskigt svårt att spela och samtidigt använda pedalerna när man är 79 cm lång. Han kämpar tappert, den gode Pom.

Besviken.

Idag är jag hejdlöst besviken på min kropp. Nej, inte för att den ändrat form på en barbapap-liknande vis efter tre graviditeter, utan över dess reaktion på vaccinationssprutan. Skrytpappan är idag helt återställd. Jag har på ett trevande och subtilt sätt försökt lirka ur honom att han i alla fall kanske är lite risig.

Skrytmorsan: -"Skrytpappan. Visst har du ont i armen idag?"
Skrytpappan: -"Nej, faktiskt inte".
Skrytmorsan: -"Vaddå, ingenting?"
Skrytpappan: -"Nej, inget alls. Känner ingenting."
Skrytmorsan: -"Inte ens om man petar på den?"
Skrytpappan: -"Nej."
Skrytmorsan: -"Men för helv.. om man slår lite då?"
Skrytpappan: -"Hallå, slå mig inte. Jag har INTE ont i armen idag!"
Skrytmorsan: -"Nähä, kanske inte det, men snarstucken är du! Det beror säkert på sprutan. Du känner dig lite sunkig idag va? Visst gör du det? Lite sjuk?"
Skrytpappan: -"..."

Jaha. Nähä. Det är bara jag som mår pyton och har ont överallt. Resten av familjen är som nyponrosor. Jag som alltid skryter över mitt otroliga immunförsvar. Förbaskat!

onsdag 18 november 2009

Gurkmysteriet.

I eftermiddags när jag städade undan lite i köket trillade en gurkskiva ned på golvet. När jag böjde mig ned för att plocka upp den kände jag att den var *konstpaus* varm. Gurkan var jättevarm. Varm som utsidan av en kaffemugg som stått fem minuter med hett kaffe i sig. Hur i hela friden.. Jag funderade på om gurkfan legat i armhåla på mig, av värmen av döma kändes det inte helt orimligt (och hey, jag har ju feber). Men nej. En gurkskiva i armhålan borde jag väl ha känt (på allvar, visst skulle jag det?!).



Efter några minuter föll det på plats.

Den hade tryggt legat och hottat till sig under laptopen och på något vis svischat iväg under städningen.

Skönt. Det hade inte börjat regna gurkor från himlen, och det växte inget grönsaksaktigt i armhålan på mig. Allt lugnt och som vanligt.

Sov gott /Sherlock

Dagens.

Dagens status: Dåligt. Vaccinationsbiverkningara flockas hos van der Skryts.
Dagens färg: Vit. Barnen är som två små lakan.
Dagens film: Hyr-dvd:n Nalle Puh och Heffaklumpen. Läskig men bra.
Dagens mat: Burgare. Skrytpappan kom hem från jobbet med sex små cheese i påse.
Dagens tvångstanke: Att jag måste skaffa lugg innan fredag.
Dagens frisyr: Soffrufs i behov av lugg.
Dagens sång: "Klappa magen", Pom är smokin' på rörelserna.
Dagens ord: Wuuuuu, wuuuu (Poms variant av kossans mu).
Dagens sockar: Mina egna, vi tvättade nämligen igår. De är prickiga och passar perfekt.
Dagens tjej: Jane Lynch.
Dagens kille: David Lynch. Ja, gott folk, det är Lynchtema idag.

Dagens citat från Lage och Tage:

Tage: - "Vi fick pizza idag på dagis."
Skrytmamman: - "Åh vad gott!"
Tage: -"Nej, det var bara tomater och ost på den.. bara ost och tomater. Alltså inget annat. Tomater."
Skrytmamman: - "Men det var väl gott?"
Tage: - "*suck* Ja, det var skitgott."
LillLage: -"Men man fick inget vin till."

Skönt. Att de inte blev serverade vin alltså. Mindre skönt om han frågade specifikt efter det.

Dumma vaccination.

Idag gjorde jag det mest förbjudna inom radhusboende-världen. Nej, jag spelade inte ashög "jag måste ringa Carina" eller snodde tidningen ur grannens brevlåda. Jag körde fram bilen till vår ingång. Hu! Det är det ABSOLUT värsta. Förväntar mig arga lappar och ilskna blickar i en vecka framöver. För jag körde nämligen inte bara fram för att lasta ur matkassar eller annat tungt, jag parkerade bilen där. Jo jag lovar! Skrytmorsan is living on the edge idag.

Vadan denna rebelliska handlig? Jo, på 45 minuter gick jag från vanlig Skrytmamme-status till nittioåriga-på-hemmet-Frigolita. Hela kroppen bara klappade ihop och började värka. Med krum rygg borde man få parkera nära sitt hus, typ handikapparkering.

Började seriöst nästan gråta när jag skar ost till Poms macka nyss. Vinklingen på handleden skickade mig tillbaka till föda barn-smärtor (ok, nu överdrev jag lite. Men bara lite).

Förutom detta trista hände två otroligt trevliga saker också.
- Jag mötte en bil med registreringsskylten "HEJ". Naaaaaw!
- Jag mötte en två meter lång farbror med regnrock, sydväst och prickigt paraply. Naaaaaw igen!

POMpa och ståt!

http://www.mama.nu/blogg/redaktionsbloggen/2009/11/16/pannkaka-av-alltihop/index.xml

Pom i mama! Min lilla filmstjärna (ok, nu tog jag det lite väl långt kanske).

*mag-pirrar iväg mot bilen för att skjutsa Trissvinsten till dagis* <--- klockan är strax över åtta. Klär vi på oss nu, går ut genom dörren om tio minuter och kör om en kvart blir vi bara femton minuter tidiga. Rekord!

tisdag 17 november 2009

Bara fröken Fey.

Ibland undrar jag om jag dött Tv-döden. Inget är längre nog bra. Förutom 30-Rock, men den har jag ju på dvd.

Radio. Det är grejer det.

Vaccinationen.

Idag var vi och vaccinerade oss. Var SÅ nervös eftersom att det verkligen känts som pest eller kolera. Valde tillslut att följa rekommendationerna (en idiotisk idé om att kunna skylla på staten om något av barnen reagerade på sprutan och på så sätt förflytta skulden från mig själv). Tack och lov blev Pom nekad (hans vaccination har känts som det allra värsta beslutet), tydligen har rekommendationerna ändrats så sent som idag (!?).

Efter en timmes väntan var det vår tur. Skrytmamman började (jag är ju modigast, så det var ju bara logiskt) tätt följd av Skrytpappan. Sen var det LillLages tur. Han hoppade upp i mitt knä, tittade uppmanande på sjuksköterskan och sa "ok". Sen hördes ett avgrundsvrål. Lage skrek så resten av vårdcentralen förmodligen snavade på sina egna trumhinnor. Sjuksköterskan drog ut nålen lite för tidigt i ren självbevarelsedrift och några droppar svinvaccin droppade ned på golvet. Nåja, en halv vaccination är bättre än ingen resonerade vi, och pussade på en chockad Lage.

Sen var det Tages tur. Ja, det var ju skönt att Lages vrål inte skrämt livet ur honom. Han andades nämligen fortfarande, men satt likblek under en stol. Det gick icket att få honom att ta sprutan. Vi bönade lite, bad lite, hotade lite och lockade lite. Nix, nada, efter lillebrors primalskrik kunde inte ens en värstinglegogrejspresent i storlåda ha hjälpt oss.

Sjuksköterskan visade då honom ett emlaplåster. Med det på benet i 60 minuter kunde hon garantera en smärtfri vaccination. Tage nickade. Toppen! Vi satte oss i väntrummet ytterligare en timme (det fanns saft, tack gode gud. Skrytmorsan var så hungrig att hon sööög i sig de sockriga dropparna som de voro pasta carbonara).

När det väl var dags vandrade Tage in på darrande ben, satte sig i stolen och tog sprutan som en mycket modig femåring. Sa inte ett pip. Efteråt hyllade han en och annan Gud, förklarade att hela grejen var "faaantastisk", att det kändes "ooootroligt" och att sjuksköterskan var "uuuunderbar" (här började Skrytmorsan fundera på om sprutan reagerat ihop med all saft på något vis, pojken var hög). Sjuksköterskan skrockade och sa "Ja, man kan då aldrig tvinga ett barn till något. Se vad fint det gick nu när Tage själv bestämde sig". "Jodå", svarade Tage. "Min mamma tvingar mig till alla möjliga saker och det går bara bra". "Ok", sa Skrytmorsan, "tack då går vi, hej hej".

Såatteh. Det gick vägen.

Du kan kalla mig Nicke.

Det kanske är fult och konstigt att slänga ut siffror, men jag har funderat på en sak. Igår hade jag exempelvis nittiofyra besökare. Inte nio och inte fyra (som skulle kännas logiskt), utan nittiofyra. Vilka är ni som läser den här bloggen? Jag blir så galet nyfiken.

Hittills vet jag med någorlunda säkerhet:
Mina föräldrar = 4 st.
Grannen = 1 st.
Bror och hans dam = 2 st.
Kusiner = kanske 3 st?
Kompisar = 6 st, uppskattningsvis.
Kompisens tvillingsyster = 1st
Svärfar = 1 st.
Knaada = 1 st.
Samt bonusplatsen: Moster = 1 (för troget kommenterande)


Detta blir ca 20 stycken. Vilka är ni andra?

(Skrytpappan, om det är du som är ute och flänger med din iPhone och wi-fi.ar runt stan varje dag för att öka statistiken blir jag purken)

Pianokungen.

Skrytstaden, november 2024

Ja gott folk. Skåda nedan, StorTage som femåring. Tänk att dessa första trevande plinkeliplonk skulle leda till den fantastiska karriären som sedan följde. Guldmedalj i piano. Inte många som förvärvat en sådan. Vid Tages sida har hans ömma moder stått som en gargoyle. Ömsom vakat, ömsom peppat. Se vilka frukter Skrytföräldrarna nu får skörda: Världens främste pianist. Världens främste och SÖTASTE pianist. Otroligt.


Vem kunde ana?

Galet!

Idag mailade jag en person. Skulle kunna kalla honom askänd, speciellt i mina kretsar. Och han svarade, pronto. Och var så trevlig.

Tyvärr kan jag inte gå in närmare på varför jag gjort detta, men någon kommer bli väldigt glad på julafton.

Åh. Jippi!

För mycket information.

Familjen Skryt har ett fadderbarn i Tanzania och igår damp det ned en bok i brevlådan från den ansvariga organisationen. Skrytmamman blev jätteglad - Pernilla Stalfelt! Toppen, en av våra favoritbarnboksförfattare. Boken bläddrades kvickt igenom (för att kontrollera innehållet) och efter att granskningsnämnden (Skrytmorsan) godkänt innehållet fick barnen titta.

Den behandlade barnkonventionen och började fint med att beskriva barnens rätt till lek, skolgång och kramar. Så långt allt väl. StorTage lyssnade uppmärksamt och kommenterade sida efter sida hur självklart allting var. Och bra. Vilken fin bok! Sedan kom vi till mitten av boken. Där beskrevs det att vuxna inte får slå barn. Eller ruska dem. Eller kalla dem knäppskallar. Då.. då höll Tage på att svimma. Kunde n å g o n vuxen kalla sitt barn för knäppskalle!? Kunde någon SLÅ sitt barn? Tage började gråta, skaka. Fick sätta sig i soffan och kura in sig i kuddarna och filtarna och bara kramas en lång, lång stund. Stackars, stackars Tage och dumma, dumma Skrytmamman som läste sånna hemskheter för sitt barn! Skrytmamman skämdes över att han skrämt sitt barn på det där viset och Tage berättade att SÅ gör man bara inte. Sånt får man inte ens läsa om!

Men visst är det viktigt. Att prata om vad vuxna får och inte får göra med barn. Viktigt att barnen vet om det. Detta får bli ett samtalsämne att ta upp med jämna mellanrum, kanske utan boken dock. Visade nämligen aldrig sidorna efter de elaka föräldrarna. Där beskrevs det att man varken får sälja barn eller föra bort dem, illustrerat med ett barn i en bur.


Nyttigt men läskigt

Knapert i lådan.

Efter att ha slängt alla mina strumpor med skavanker (dvs de med mer än ett litet hål) har jag nu TRE par kvar. Jag upprepar: TRE.

Jag önskar mig sockar i julklapp (för Skrytpappans och StorTages skull. Nu använde jag deras. Trivs rätt bra med Tages faktiskt. Mumin är smokin').


måndag 16 november 2009

Pannkaka, the story.


"Ah, frukt efter maten. Eller , vänta nu! Vad är det här?"


"Något nytt säger du.. Pannk vaddå?"


"Men vad i hela fridens...."


You've..


"... got to be..."


"... fucking kidding me?!"

*PAUS*

Syskonen tar ett snack med Pom. Lage förklarar att pannkaka är the shit. Man är inget barn om man inte gillar pannkaka. Pom funderar en stund, hävdar att frukt är godare och betydligt trevligare att tugga. Lage och Tage nekar. Pom tar då, med stöd från bröderna, mod till sig och kastar sig ned i tallriken. Man vill ju inte va ett icke-barn liksom.


"Ja. Alltså, Lage och Tage kan ha rätt... "


"Det smakar ju faktiskt..."


"... rätt sweet"


Slutet gott, pannaka gott.