Varje dag får man lära sig något nytt.

- "Haha mamma, det ska bli så jäkla sweet med påsk! Jag ska äta så sjukt med godis!"
- "Nej tyvärr min lille herre, det ska du inte. I vår familj får man, på sin höjd, russin innan man fyller två."



-"Skämtar du med mig?"

Herr Tupp.

Idag välkomnar vi herr Tupp. Han flyttar in varje år, med eller utan inbjudan. Fôr vart år som går ser han mer och mer skamfilad ut, men vi nämner så klart inget om den saken. Han är rätt ensam, trots paradplatsen på bordet. Så, idag skall Skrytmorsan faktiskt kôpa något, eller någon, som kan stå jämte och hålla sällskap.

Pokerfejja.

Jag borde ha förstått av hans plötsligt så avslappnade och nonchalanta attityd att något var på gång






I nästa sekund:






Förbaskat. 12:e gången idag.

Fattas bara en pytteservis till kaffet.

För något år sedan kunde jag ibland hör mig själv säga "håll grejerna i lekrummen barn!"
 Vilken skämt.
Vi har nu börjat inreda huset efter lekbehovet.  De har ju bara varsitt sovrum samt ett gemensamt lekrum. Varför inte ta resten av huset också liksom.

Toalettkontor.

Kök i köket.

Pysselutställning i TV-rummet

Veterinärstation i hallen.

Bultbräde- och pusselbänk.

Kökslådorna börjar tas över av färgpennor och papper. Badrumshyllorna av dykargubbar. Garaget av bobar, pulkor och skranor. Föräldrasovrummet av jättekojor. Fönsterbrädor av legogubbsutställningar. Väggar av streckgubbsteckningar.

Ibland täker jag att vi borde få subventionerade boendeavgifter. Inte borde man väl betala såhär jädra mycket för att bo i en lekstuga?

Vad pysslar förädrar med egentligen.

Det är tyst i huset. Barnen har just gått och lagt sig. Skrytpappan är på möte och jag sätter mig i soffan och börjar slötitta på ditten och datten. Efter en kvart hörs ett lite hysteriskt rop uppifrån.
"Mamma! Du sitter väl inte och spelar Mario? Du sitter väl inte och spelar DuttuDuttu-banan utan oss!?"
Först fnissar jag för mig själv och tänker "tokfransen, han saknar verkligen verklighetsuppfattning. Som att jag skulle sätta mig ner och spela Mario när de gått isäng, som att jag inte skulle ha vettigare och roligare saker för mig". Sen tänker jag "Fast den senaste banan var så jädra svår. Om man bara kunde smyga runt den där roterande svampen SKULLE man de facto kunna ta sig upp". Jag väntar en liten stund. Smyger sedan in till lekrummet och slår igång tv-spelet. Drar ner volymen på noll och nöter sedan hela DuttuDuttubanan tills den sitter som en sportkeps. I morgon tänker jag, imorgon är det jag som kommer imponera på två storögda barn. För nej, enligt mig finns det inte så mycket roligare eller vettigare grejer att pyssla med än att lära sig den skitsvåra banan utantill. För *host* barnens skull.

Som i en dimma.

Var tog den här dagen vägen? Jag kommer ihåg att jag vaknade, konstaterade att det var morgon och sen var det kväll. Nästan natt. Någonstans i mitten åt jag en marsipanlimpa. Inte oviktigt vetande, men inte heller speciellt kärnfullt.

När jag försöker backtracka hamnar jag hela tiden, i tanken, på Mallorca. Och det stämmer inte. Där har jag aldrig varit i hela mitt liv.

Jag får återkomma i morgon. Idag är jag skev.

Saknar vettigt internet.

Har *host* råkat surfa lite mer än vad mitt abonnemang tillåter och saknar därför (när jag inte är på hemmaplan) internet.

Sitter för tillfället och äter religiösa kakor och tänker över mitt hyss.

Nytt liv.

Hela familjen sover och jag sitter nere i TV-rummet. Jag kan inte gå i säng av den enkla anleningen att SVTPlay är för bra. Det finns för mycket att titta på. Jag kan inte smälta det, jag kan välja att se på vad jag vill när jag vill. Som att plocka runt i en godisbutik, fast gratis. Jag tänkte titta på Jonas Gardell, men fastnade i Kvartersdoktorn. Å herregud, jag kan inte sluta titta. Vilka karaktärer. I avsnitt efter avsnitt.

Detta gjorde höstens studie/jobb-val enkelt. Jag skiter i både och, jag ska se på webbTV. Tack.

Jag kan ha haft fel. Men bara kanske.

- "Du Skrytmorsan, ta med dig täckbyxor när vi åker ut till stugan. Det lär vara mycket snö."
- "Äh, den ligger vid havet. Blåsten gör sitt vettu. Sen har det ju varit sol i flera veckor, snön är säkert väck. Jag tar jeans, punkt!"



Snöhögen på bilden är vår infart.

Någon, jag säger inte vem, sitter med dyngsura byxor och strumpor inne i bilen.

Vad gör ni?

Vi skurar bilrutor med golvmopp.

Dumma frågor får dumma svar.

- Pom, varför vattnar du maten?
- Varför bloggar du?
- För att det är roligt.
- Exakt.

Löhöhöhördag i mitt hjärta.

Lördag. Dagen då familjens alla måsten och regler ligger på is. Vi går i pyjamas till 10. Trängs fem personer i tresitssoffa och tittar på Lotta på Bråkmakargatan. Vi skrattar högt och Pom tittar på oss med ett leende på läpparna. Vi har färskpressad dyrjuice till frukosten och manar inte på Tage att skynda sig trots att han hållit låda i 25 minuter, utan att så mycket som röra smörgåsen. Vi tar fram en madrass och barnen har kullerbytteövning så barnben bara yr runt bottenvåningen. Sen grabbar Tage kanelbullar ur frysen till fikat och vi bara ler och nickar. Vi går i karavan mot godisavdelningen på lillICA. Vi tittar länge, länge. Står i vägen för fjorton andra familjer vid minst tre olika tillfällen. Jag låter ett av barnen dra kortet och slå felaktig kod minst två gånger innan jag tar över. Jag ids inte ens tänka på kön bakom, bara ler och rycker på axlarna. Vi hänger i snöhögen utanför köksfönstret trots att snöns väta går rätt igenom barnens overaller. När de blir blöta går vi in och slänger ytterkläderna i en hög i hallen, vi ska i alla fall inte ut något mer idag. Vi hjälps åt med att sno ihop stekta tortillasbröd med ost till förrätt. Ibland blir det för varmt i pannan och det börjar osa. Vi har redan stoppat ned den löstagbara brandvarnaren i brödlådan, så det gör inget. I dimman leker barnen Ture Sventon tills de tröttnar och istället vill käka förrättsbröden framför TV:n. Skrytpappan drar igång en TV-spelsturnering och vi skriker likt huliganerna på en fotbollsmatch, ibland hoppar vi skithögt och råkar veva till taklampan. Skitlampa ropar vi då, och fortsätter spela. Sen käkar vi middag och dricker ur de mest fancy glas vi äger. Att Lage spiller över bordet gör inget, vi fnissar istället när han sörplar saften från bordsskivan. Han får så söt trutmun. Sen blir det långläsning i Tages säng. Kapitelbok som saknar bilder. Lage muttrar men dras snart in i historien, han blundar och säger att han ser bilderna inne i sitt huvud. Tillslut sover alla barnen och de portioneras ut i respektive sängar. Jag och Skrytpappan sätter oss vid köksbordet och öppnar en flaska vin. Vi hade tänkt att spara just den här lite dyrare till ett finare tillfälle, men tänker sen äsch - den här dagen är världens finaste. Precis som alla dagar.

Helt rätt med page.

Mina barn har en legogubbe som är extra speciell, extra populär. Det är Agent P, världens bästa agent. Han löser de mest svårlösta fallen, där både polis och spacepolice går bet. Han har sin familj inom kåren och tränar alla polishundarna, han är orädd och fantastisk denne gubbe.

Idag fick jag möjlighet att ta ett snabbt foto på hjälten, precis innan han skulle iväg på nya uppdrag.

Här har ni honom, Agent P: mannen som skrattar fasan rätt i ansiktet:





Jag vet inte men, på något sätt känns det som att hans riktiga namn är Günter.

A small step for Pom, a giant leap for föräldrarna.

Pom "lilla lyckan" Pompidou van der Skryt sov inte vid/på/under sina föräldrar inatt utan helt i sin egen *trumvirvel* SÄNG!

Han bugar och bockar och tackar för alla applåder! Detta är början på något stort och nytt.

Rätt känsla. Hej tidigt 80-tal.

Ikväll blir det Pommes Pinnes - because I'm worth it.

Men TYST för F*N Skrytmorsan!

Skrytmorsan vandrar rätt in i en konversation med väldigt ytligt bekanta:

Person 1: - Så det kan bli!
Person 2: - Ja, min dotter är väldigt omogen.
Person 1: - Men hon har fyllt 19?
Person 2: -Ja, men uppför sig som 16.
Skrytmorsan (med glad och hög stämma): - Ojoj, tänk den som fick uppföra sig som 16. VAD SKÖNT! Det är rent så jag blir avundsjuk! *skrockar*.
Person 2: -  Ja alltså, min dotter har varit med om en skallskada. Efter det halkade hon efter några år.
Skrytmorsan: - Eh. Oj. Jaha. Ojsan. Oj. Jaha. Nämen. Ok.

Sensmoral: Skrytmorsan skola aldrig mer tala. Typ så.

Vill inte vara taskig, det vara bara så sött!

Är det inte lite ojuste att sälja ett bord utan stolar, för att på raden under skryta över att man minsann har 80 stycken själv?

Sen säljer personen ett stryk också. Det vill då inte jag inte ha (även om det var billigt).

Vi utreder den språkliga utveckligen.

- Du Pom. Jag har funderat på en sak, angående ditt tal.
- What about it?
- De senaste månderna har du liksom inte fyllt på ditt ordförråd speciellt mycket. Och, missförstå mig inte, du är perfekt precis som du är, men jag blir i alla fall lite nyfiken.
- Ah, du tänkte att jag begränsar mig till ett fåtal ord, typ mamma, pappa, ost, tutte, där, titta, namnam, baba osv.
- Precis. Du vet, ibland är jag rädd att du inte få fram allt du vill säga liksom. StorTage sa ungefär 50 ord i samma ålder vilket underlättade enormt när han ville göra sig förstådd.
- Äsch. Vad är det som är viktigt i livet?
- Familj, mat, sömn, kärlek..
- Ja, "mamma och pappa", "baba" (banan)och Ssst (ost)", sen "tutten" när jag ska ta en powernap. Vad mer kan man behöva liksom?
- Nej du har såklart helt rätt. Huvudsaken du är lycklig och mår bra. Du får börja prata precis när du vill, det spelar ingen roll alls.
- Exakt. Jag tror faktiskt att jag ska börja prata ordentligt i sommar. Ser framför mig att jag ligger på sommarstugans altan, tittar upp mot solen och ropar "kan någon ge mig en fetstor glass!?".

Torsdag i punkt och bild och text. All for you.

Idag har jag varit så flitig att det är rent pinsamt. Vill ni veta vad jag gjort? Kunde nästan tro det:

- Skruvat ihop möbler.
- Skruvat isär möbler (dock inte samma som ovan, även om det vore lite typiskt mig).
- Flyttat runt möbler.
- Skurat badrum (Hejdå magsjukebaciller).
- Skurat bottenvåning (Hejdå magsjukebaciller samt couscous-mattan under bordet).
- Sorterat ut dåliga barnböcker och kört till Myrorna (Seger! Slipper läsa böcker som språkligt liknar en bajshög).
-  Lämnat tillbaka gamla mediciner till apoteket.
- Återvunnit allt möjligt skrot.
- Fikat bullar hos Skrytmormor.
- Jäklats med sänghimlar (förihelvette, liknar mest en fiskehåv)!
- Ploppat upp mängder med små lampor till höger och vänster.
- Ätit våfflor.
- Gosat och läst med barn (mina, inte kreti och pletis).

Så. Det var det. Vaddå, vi ni se bilder också? Åh, era sötisar! Självklart kan jag visa bilder, här kommer dom:

En stycken LEGO-hörna fixad med en extra hylla, nya stolar samt lampor. Gud nåde det barn som stökar ned!

LillLages sänghimmel. Blev hyfsad. Lite mycket infångad sardin, men pojken blev glad i alla fall.

StorTage fick helt rått bli utan sin näthistoria. Ploppade dit en lampa istället. När han blev lite ledsen tröstade jag honom med att han skulle få läsa lite längre på kvällen nu när han hade en ny lampa. Hela 120 sekunder extra! Pojken som inte har så stor koll på tid hurrade glatt och tackade sin vänliga moder.

Skrytpappan i våffeltagen. Sjukt peppad. Sket i alla soppor och grejer som bara förstör själva våffelintaget. Vem vill ha magen full med klassisk mat, när det ska finnas plats för glass och sylt?

Ja, förutom Pom då. Han ratade (såklart) våfflorna och högg in på lite torsk, ris och grönsaker. Mmmm...

Barnen åt med sylt och glass medan deras far och mor...

... åt lite mer avancerade historier. Som en jättestor förrätt till huvudrätt - när livet är som bäst!

Ja det var det. Nu är det dags för Skrytmorsan att sova. När våfflandet på självaste våffeldagen är över, finns det inte mycket kvar att hämta.

Billig och bra arbetskraft.

Vi idkade barnarbete på torsdagsmorgonen, som brukligt är.


Pom har flinka fingrar och en oväntad skärpa.


Ganska snabbt fick han ihop delarna till stolen.


Ibland tappade de fokus och började leka. Strulputtarna.


Vi fick säga till på skarpen. Med lek blir ju inga stolar byggda. De höll med, givetvis och fortsatte jobba med glada och muntra miner.


Efter lite mindre än 20 minuter var de klara.

De små arbetsmyrorna tog sedan tag i disk och tvätt. Skönt det här, med flitiga och arbetsvilliga småbarn. De tummar aldrig kvalitén i sitt arbete, de vet bättre än så.

Tabula rasa.

Idag vaknade jag med en dreadlock.



Undra vad resten av dagen ska bjuda på?

Skräckens minut.

Och precis när jag stoppat in bullarna i ugnen insåg jag att min nya kompis, mina nya kökshjälp ju är från 70-talet! Åh herregud! Det här kunde ju sluta hur som helst. Lova "mirakel i köksväg", ja, men hej - på sjuttiotalet smakade ALLT antingen frotté eller volauvent.

Det blev svettiga åtta minuter. Skulle allt jobb, all uppbyggd förväntan vara förgäves?! När timern ringde slet jag ut plåten ur ugnen.
Det luktade som det skulle.
Det såg ut dom det skulle.
Efter några minuter vågade jag mig på att med värkande fingrar slita bort en bit av den rykande heta bullen.
Det smakade.. det smakade... helt 2010!
Thank God! Förslagsvis är denna asistent trasig och liksom ur tid, i tid. Om ni förstår vad jag menar.

Nu ska jag äta bullar, med modern smak.

Som en dröm.

Jag bakar bullar med hjälp av ELEKTROSTAR. I instruktionsboken står det att jag valt en "förstklassig maskin" som kommer bli "min vän".

Det känns fint. En ny kompis. Vidare står det att "man lyckas i köket". Skönt! Sist jag bakade bullar blev det rent pinsamt, så att jag och min kompis kommer att lyckas det här gången känns som en personlig seger.




Nur det dags. Nu ska vi baka ut.
Återkommer med det fantastiska resultatet.

Den där blicken, tonfallet samt pekfingret.

Ofta tänker jag att det är jag som bestämmer i den här familjen.

Sen blir jag alltid, rätt snabbt varse om att så inte är fallet.

                                         ÄGD!

Öppet brev till familjen som grillade:

Hejsan. Igår när jag med kurrande mage skulle springa till affären kände jag doften av nygrillat. Uppenbarligen hade NI valt att gräva fram grillen ur snön och sätta fyr. Nu vill jag fråga er: Hur tänkte ni? Vi var rätt många i det här kvarteret med omnejd som kunde nås av denna doft (vilket inte är någon nyhet, så låtsas inte se chockade ut). Ingen av oss andra hade möjlighet att grilla pga av följande logiska faktorer:
1) Det var fasen inte mer än +1 vid tillfället.
2) Grillarna är antingen översnöade eller insnöade i förråd.
3) Det är oetiskt och olagligt (lite oklart här, har inte läst JÖKEN. Men jag tror att det är olagligt att grilla innan April. Oetiskt är jag dock helt 100 på att det är).

Ja vad ska man säga? Jag är helt förstörd och lite kränkt. En skriftlig ursäkt är inte nog då jag som i feberyra drömt om grillspett hela natten. Jag råkade till och med nafsa lite på kudden i tron att det var en nygrillad champinjon.

Jag hoppas verkligen att ni INTE upprepar detta övertramp.

Betska hälsningar / Skrytmorsan.

Skrytmorsan blir lite stolt sådär.

"Oj mamma, här är tandborstarna. Det finns med rymden på. Och gröna med läskiga aliens. Och sen lila med hästar. Vilken ska jag ta? Alienkillen var inte så rolig, men rymden... den var fin. Jag älskar ju rymden och sen var tandborsten blå. Hästen är väl för tjejer? Eller alla kan väl ha den, fast den är lila och rosa och sen är den tjejig. Men jag gillar ju lila... Alltså, hästen var väldigt fin. Nejmen, jag tror nog att.. hmm.. jag tar den lila med hästen. Hästar är vackra."






StorTage - samhället 1 - 0

Tappat är tack och lov, inte tappat.

Redan vid 09 lämnade familjen Skryt huset för att bege sig ut på äventyr. Vi hovrade runt stan som propellerbeprydda illrar, var än här, än där. Drog mot SkrytmorfarOnas kontor och lämnade födelsedagspresent. Tage ville slänga in vattenballonger också, men jag fick avstyra den fantastiska idén. Åt på McDonalds, just for the hell of it.

 Framför kontoret. Försökte få barnen att stå i solen men de vägrade, "Vill du att vi ska bli blinda!?" ropade de.

Vi körde sedan hem och spankulerade planlöst runt i kvarteren i jakten på "något hemligt". Barnen scanade snövallarna efter något spännande. En peng. En sten. En bajsplupp. Vi hittade rätt många bajspluppar faktiskt. Inte så många pengar. När barnen till slut börjat blir sugna på mellis styrde vi kosan mot hemmet. Och där, i snön på vägen hittade Tage något blänkande.



Skrytmorsans hemnycklar. Med släktens extranycklar. Sist knippan hade använts var fem timmar tidigare, när det snabbt skulle omfödelas i fickor och skötväska.

Idag är vi tacksamma för tre saker
1) Att det inte snöat
2) Att det inte passerat någon tjuvaktig.
3) Att Skrytmorsans nerver just precis klarade detta.

Nu ska här vilas. Vad barnen gör skiter jag i. Jag måste bara lägga mig ner på golvet en liten stund.

Gulklädd inkräktare. Bildbevis!

- "Vaddå sovit i din säng, jag har legat här hela tiden!"

Med rysk touch.

Vissa tycker att mitt "smyckeskrin" är otypligt. Vissa har till och med använt orden anskrämligt och hejdlöst.

På det svarar jag: nonsens! Funktionell flärd mina vänner!

Tråkigt.

Se vad tråkigt vi har det:









Men ha inte dåligt samvete för det. Låt inte ångesten komma krypande för vår skull. Känn inte att du måste köpa exempelvis en resa åt oss bara för att muntra upp. För all del, gör inte det. Tänk inte på oss.

Inte bitter.

Solsken och vi sitter inne.

Gör det bästa av situationen

Försöker att inte se skiten.

En kärlekssaga, del 1.

Jag känner mig vissen. Jag är så förbaskat kär i Blixten, men jag vågar inte visa mina känslor!

Varför ska det vara så svårt, att säga de där orden. Bara fram med dem liksom "Ich libe dich". Så, det ska väl inte vara så svårt?






De här fingerlösa nävarna kan inte ens bära en simpel blomma...Titta på dem. Titta på mig! VARFÖR skulle min far vara en sten? Min mor kunde väl ha hittat någon mer spretig? Till och med apor har opposable thumbs.

Men å andra sidan, vad har jag att förlora, mer än min heder? Om Obama kan få igenom en vårdreform ska väl jag kunna bära en blomma trots avsaknad av fingrar.

Se bara. Det går. Here goes nothing.

- Eh. Hej blixten. Ich libe dich.
- Mein gott! Danke, jag blir wäldigt glücklig!

- Låt mich få omfamna dich, din store drümmel!

Kan du tänka dig Blixten, att jag var rädd för att uttala dessa ord. Att ge dig en blomma utan att kunna bära den ordentligt.

- Mein freund, mein liebchen, inte ska du vara blüg. Titta på mig, jag har en väldigt larwig winge på mein rügg, helt wärdelohs! Jag dömmer ingen!

Fortsättning följer.