När jag läser bloggar fastnar jag i dem som att jag de facto känner personerna i fråga. En månad eller så efter första mötet sitter jag där och fnissar åt bloggförfattarnas skämt, gråter när de skriver sorgliga inlägg och saknar dem när de inte uppdaterar på en dag eller två. Jag lider med dem när deras barn är sjuka, blir förbannad när de inte får den lön de tycker att de förtjänar eller gapskrattar när deras barn ritat nos och morrhår på nya dockan. Jag följer det likt en spännande roman. Eller snarare femtio stycken romaner. Och fenomenet, med dessa liveböcker som uppdateras kontinuerligt, finner jag så fantastiskt roande.
Mellan varven får blogginnehavare bloggtorka och pausar sitt skrivande. Min all-time favoritblogg Äh, väx upp ligger exempelvis lite på is. Jag tycker att det är jättetråkigt, då jag älskar att ha inblick i Helmutfamiljens vardag, men OJ vad jag förstår behovet av paus. För jag känner så själv, mer eller mindre varje dag. Vad i hela friden håller jag på med? Oavsett om det rasar runt tankar i mitt huvud som mer än gärna skrivs ned tar det tid. Jag måste formulera mig. Jag hänger ut mina barn. Jag får frågor som "vad kommer Tage säga om hans kompisar börjar skoja om att han sjunger på din blogg". Och jag har inga svar. Jag vet inte alls. Det började som en liten pyttegrej för mina föräldrar att läsa, men blev aningens större än så.
Missförstå mig inte. Jag älskar när folk läser och kommenterar. Jag sitter med pirrande mage och analyserar var i världen läsarna befinner sig. Gräver ned mig i att kontrollera länkar som i sin tur länkat till mig. Jag tycker att det är roligt. Kanske mest för att det är så häftigt i sig, detta bloggfenomen. När världens mammor, pappor, tonåringar, kändisar, tidningsfolk, politiker och pensionärer på egna villkor får göra sina röster hörda. Ocensurerat.
Så jag fortsätter skriva. Dag efter dag. Ibland med en suck, ibland med iver. Oftast med ett leende på läpparna. Skrytmorsan har blivit lite som kaffe för mig. Jag älskar det, dricker det gärna med andra (oh, vilken larvig metafor) men ibland får det magen att dra ihop sig lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Eftersom du kommer att toklyckas med dina barn kommer Tage att rycka på axlarna åt den där "kompisen" och säga - Ja visst sjunger jag U N D E R B A R T!!!!!!
SvaraRaderaSkulle bli tomt utan din blogg. Det är den enda jag följer. (Tittar in på Sörens ibland)
SvaraRaderaJa, vad f-n håller vi på med!?
SvaraRaderaÄr kaffe bra eller dåligt? Finns ju dom som har kommit på att det är bra för hälsan nu, jag väljer att tro det och fortsätter också att blogga ett tag till...
Maria - Tack. Hoppas verkligen att du har rätt.
SvaraRaderaAnonym - Tackar. Och jag kör på som ett ångande lok!
Knaada - Jadu, vad f-n håller vi på med? Men som sagt, kaffe ska ju vara bra. Enligt de finska grannarna ska det till och med vara extra bra vid stort intag. Så det är väl bara att öka egentligen. Och se vad som händer.
Ja utan din blogg skulle bloggvärlden inte vara sig lik. Alex blogg och din blogg får mig att le mest av alla bloggar. På riktigt. Och jag tror också att dina fantastiska barn bara kommer att sträcka på sig av stolthet om någon ens kommenterar något om dem. Man kan ju inte göra annat.
SvaraRaderaJag vet precis vad du menar (och jag har börjat känna dig rätt bra nu tycker jag, hej bloggkompis).
SvaraRaderaJag skulle inte vilja säga att vi hänger ut våra barn, men visst exponerar vi dem. Och det är klart att alla som har en blogg och bloggar om sina barn har tänkt i de här banorna (eh, nästan alla i alla fall. Jag törs inte sätta en årslön på att Linda Rosing till exempel alltid tänker igenom det hon gör), men samtidigt måste man hålla i minnet att bloggar som fenomen faktiskt är väldigt nytt. Om man tittar på det med lite perspektiv. Det är därför svårt att sätta sig in hur ens barn faktiskt kommer att reagera när de blivit äldre, det är ingenting vi själva har varit med om och kan dra paralleller till.
Men jag tror - och hoppas - att våra barn kommer uppskatta det här när de har blivit vuxna. Vilken unik inblick i deras barndom vi ger dem! Och vilken inblick i hur vi, deras föräldrar, är som personer nu när de är små och hur vi tycker och tänker och resonerar. Jag skulle älska att få läsa motsvarande texter från min mamma om när jag var liten.
Så jag tycker att du ska fortsätta att blogga på och tänka att du faktiskt ger dina barn någonting också.
Fortsätt dricka kaffe! Fortsätt blogga! Kram Å.
SvaraRadera