Nytt bord, nya möjligheter.

När Tage föddes, och vi bodde i en pytteliten trea (OMG! vad jag saknar den lägenheten. Hittade den på Hemnet för ett år sedan och frågade seriöst Skrytpappan om vi skulle köpa den, hyra ut den i andra hand och sedan flytta in i den när barnen flyttat hemifrån. Den var helt underbar! Varje gång vi kör förbi sliter det lite i hjärtat och mina ögon vill tåras. Burspråket och 50-talsluckorna i köket, vackra golvet i TV-rummet, de inbyggda garderoberna... Men det är en annan (kärleks)historia) köpte vi ett matbord att ha i TV-rummet. Man rymdes nämligen bara fyra personer runt köksbordet. Vi beställde ett från IKEA, ett björkfärgat, ovalt. Och som jag har älskat det bordet. Barnen har hackat på det, vi har bakat på det, använt det som jättestor pall när vi borrat i tak, hängt täcken över och lekt koja, använt det som skärbräda. Smart eller inte, vi har helt enkelt slitit REJÄLT på det. Så pass att dess fanér brustit.

Nu var det alltså dags att köpa nytt. Med tanke på att vi har just tre barn och är två rätt klumpiga (slarviga) föräldrar, beställde vi ytterligare ett från IKEA (samt av den anledningen att det är det enda ställe där man slipper betala 10.000 för ett snyggt bord. Herregud så många bord som kostar som en mindre bil). Vi tänkte att, med ett lite billigare bord behöver vi inte oroa oss så jädra mycket för hur barnen behandlar det. De kommer ju garanterat att hacka i det från första sekund.

Så. Igår byggde vi ihop schabraket. Det är stort. Och brunsvart. Och jag älskar det redan. Samma sekund som barnen satte sig vid det kände jag att jag ville skrika "stopp, dra inte glaset över bordsytan. Släng inte med skeden! För bövelen, RÖR INTE BORDET!". Men. Så kan man inte göra. Jag skulle ju inte känna på det här viset heller, det var ju just därför vi köpte ett billigare bord.

Nej, jag måste handla bordstabletter. Eller låta barnen dinera på golvet. Något av det.