Tappat är tack och lov, inte tappat.

Redan vid 09 lämnade familjen Skryt huset för att bege sig ut på äventyr. Vi hovrade runt stan som propellerbeprydda illrar, var än här, än där. Drog mot SkrytmorfarOnas kontor och lämnade födelsedagspresent. Tage ville slänga in vattenballonger också, men jag fick avstyra den fantastiska idén. Åt på McDonalds, just for the hell of it.

 Framför kontoret. Försökte få barnen att stå i solen men de vägrade, "Vill du att vi ska bli blinda!?" ropade de.

Vi körde sedan hem och spankulerade planlöst runt i kvarteren i jakten på "något hemligt". Barnen scanade snövallarna efter något spännande. En peng. En sten. En bajsplupp. Vi hittade rätt många bajspluppar faktiskt. Inte så många pengar. När barnen till slut börjat blir sugna på mellis styrde vi kosan mot hemmet. Och där, i snön på vägen hittade Tage något blänkande.



Skrytmorsans hemnycklar. Med släktens extranycklar. Sist knippan hade använts var fem timmar tidigare, när det snabbt skulle omfödelas i fickor och skötväska.

Idag är vi tacksamma för tre saker
1) Att det inte snöat
2) Att det inte passerat någon tjuvaktig.
3) Att Skrytmorsans nerver just precis klarade detta.

Nu ska här vilas. Vad barnen gör skiter jag i. Jag måste bara lägga mig ner på golvet en liten stund.