Det är tyst i huset. Barnen har just gått och lagt sig. Skrytpappan är på möte och jag sätter mig i soffan och börjar slötitta på ditten och datten. Efter en kvart hörs ett lite hysteriskt rop uppifrån.
"Mamma! Du sitter väl inte och spelar Mario? Du sitter väl inte och spelar DuttuDuttu-banan utan oss!?"
Först fnissar jag för mig själv och tänker "tokfransen, han saknar verkligen verklighetsuppfattning. Som att jag skulle sätta mig ner och spela Mario när de gått isäng, som att jag inte skulle ha vettigare och roligare saker för mig". Sen tänker jag "Fast den senaste banan var så jädra svår. Om man bara kunde smyga runt den där roterande svampen SKULLE man de facto kunna ta sig upp". Jag väntar en liten stund. Smyger sedan in till lekrummet och slår igång tv-spelet. Drar ner volymen på noll och nöter sedan hela DuttuDuttubanan tills den sitter som en sportkeps. I morgon tänker jag, imorgon är det jag som kommer imponera på två storögda barn. För nej, enligt mig finns det inte så mycket roligare eller vettigare grejer att pyssla med än att lära sig den skitsvåra banan utantill. För *host* barnens skull.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Ha, ha , ha... Livet har verkligen sina gyllene stunder.
SvaraRaderaHaha :D
SvaraRaderaHa ha! Själv sitter jag på kvällarna med barnens DS och försöker klara alla världar i Super Mario. Blir arg när det är för svårt, låter mannen ta över och klara det svåra. Sen nästa dag glänser jag, berättar stolt att jag minsann har tagit de förbi den svåraste av de allra svåraste banorna. Barnen tror att min högsta önskan nu är ett DS, de ifrågasatte tom hur jag kunde köpa en Iphone innan ett DS.
SvaraRaderaHehehe, bra jobbat Skrytmorsan ;)
SvaraRadera