Klockan 8:45 började budgivningen på vår sommarstuga. Skrytmamman och Skrytpappan stirrade pirrigt på mobilen som låg på bordet medan barnen sprang runt, ömsom i köket ömsom kring Sommarlovsmorgon. Första budet trillade in. Och det andra. Barnen hurrade med oss och började sakteliga klä på sig. Tredje budet. Föräldrarna hurrade, barnen gick ut. Fjärde budet. Femte. Barnen snurrade varandra runt runt, Lage hängde i Tages armar och släpptes gång på gång iväg som en raket efter marken. Barnen hurrade åt snurrningarna, de vuxna åt bud nummer sex. Efter bud nummer sju och åtta var de vuxnas huvuden som bomull och alla tankar lyckosirap. Hela köket blev en bubbla av långsamt och mäklarens ringsignal angående det vinnande budet darrade och sniglade i stillaluften. Plötsligt syntes Tages ansikte i altandörren, ögonen var vidöppna "
Mamma, Lage gråter. Han gråter jättemycket."
När ens barn gör sig illa sådär jättemycket och man inte på något sätt kan hjälpa trodde jag att man skulle få panik. Som när de har kolik, eller när de bara spädbarnsskriker sådär hjälplöst de första året. Jag minns att jag brukade tänka att jag skulle gå sönder inifrån, att hela kroppen liksom protesterade ut i minsta nerv och att mina organ liksom stannade upp när de skrek. Men det här var annorlunda. Jag blev istället lugn. Lyfte Lage till köket och placerade honom på bordet. Pojken höll krampaktigt i sin arm och man kunde utan närmare undersökning konstatera att armen såg konstig ut, precis ovanför armbågen. Jag körde fram bilen, bar in Lage och körde upp till sjukhuset. Alla parkeringsplatser var upptagna så jag ställde mig precis utanför akutingången, reserverad för ambulans. Bar ut Tage från Skrytmorseambulansen och gav mig själv klartecken att låta bilen stå kvar, resten av dagen om det skulle behövas.
Skönt.
I akutväntrummet var det tomt sånär som på en dam med bandage runt foten. Jag stirrade uppmanande på receptionisten att ropa upp oss, men hon undvek ögonkontakt.
Vad har hon för jävla problem, ser de inte att jag sitter här med en pojke som har väldigt ont?!. Efter en evighet, eller tio minuter, sa en datorröst "
nummer 41 varsågod". Vi blev framvinkande till ett litet rum och efter den obligatoriska namn- och personnummersproceduren (
få se nu.. hade han 1302 som sista siffror, eller var det Tage, eller vänta nu, det är ju min bankkod) blev vi inskickade till ett ortopedrum, smockfullt med kryckor.
På väggen sitter en affisch med en kattunge född någon gång på åttiotalet. Nosen har fått två ditritade prickar och liknar nu mer ett gristryne. Lage tittar på den och fnissar. Så länge han får sitta stilla i mitt knä med armen tryckt mot sitt bröst verkar han må ganska bra. Jag hittar en godispåse i min väska och vi provsmakar med stängda ögon och försöker gissa färg. Jag har fel varenda gång, förutom när jag får en gul citronsmakande. Lage sopar banan med mig, trots att jag haft 25 år extra på mig att träna smaklökarna.
Efter 20 minuter börjar människor komma in. Snälla, vänliga människor som alla frågar samma sak
"Hej vad heter du? Vad har hänt? Var har du ont?" Till slut vill inte Lage svara längre. Han kniper ihop ögonen och sedan hela ansiktet, när de vänliga händerna börjar känna och klämma. De tror först på stukning. Sedan på benbrott. De tycker inte Lage verkar ha så ont som man brukar vid brott, men det ska absolut röntgas. Han skickas med en rullande säng som dras av en ung man med rakat hår. Han stryker Lage över håret och Lage, som inte gillar när främmande människor tar i honom, tittar på honom med förtroende i blicken. En blixtsnabbt godkännande från Lages sida, vilket är mycket få förunnat.
Inne i röntgenrummet går det snabbt. Jag lyckas uppfatta ett "
han borde ju ha haft en skena, varför har pojken ingen skena?!" och förstår att det är allvarligt. I alla fall ingen stukning. Vi rullas tillbaka till akuten och en narkosläkare tar emot oss. Hennes ord är mjuka och viskande "
Lage, din arm har gått av och vi måste laga den uppe i ett operationsrum. Du kommer sova och inte känna någonting alls. Du kommer att få andas i en mask precis som piloterna i flygplan. Gillar du Flygplan? Eller du kanske är mer av en traktorkille?" "
Nej" svarar Lage. "
Nej, jag vill inte sova och nej, jag gillar inte traktorer". Narkosläkaren vänder sig mot mig "
han har ett fult brott. Muskeln har hamnat mitt i brottet och det går flera nerver och ett stort blodkärl precis vid det vassa. Han måste opereras väldigt snart och inte röra sig något innan dess. Vi försöker få tag i ett operationsteam precis nu."
Min lille Lage. Han får en nål i handen (med ett skitlarvigt björnplåster. Lage tittar på mig med lidande min. Han är enligt honom själv sju i en fyraårings kropp och björnar är inte häftigt nog, mer en förolämpning) och dropp. Vi skjutsas snabbt upp till operationsssalen och jag får den obligatoriska gröna rocken och svampmössan. Överallt går andra grönkläddingar omkring och jag söker instinktivt efter Derek Shepherd eller kanske George. Ingen av dem syns till och trots att jag spanar och lyssnar allt vad jag kan verkar alla prata svenska. Sjukt ovärt. Och läskigt. Jag vet inget om operationsteamet, alls. Är de bra? Är de ens utbildade? Folk ljuger ju så mycket nu för tiden... Hur som helst utnämner jag narkosläkaren till McSweety och får stå länge vid britsen innan jag måste säga hejdå.
S j u k t j o b b i g t.
När hans ögon stängs vill jag skrika. men istället blir jag uppfångad av en kvinna som snabbt leder mig ut från salen. Hon pratar oavbrutet och jag försöker lyssna.
60 minuter säger hon. Eller kanske 120. Beroende på hur komplicerat det är. Hon ber om mitt mobilnummer och säger att hon ska ringa direkt de är klara, att jag ska gå ned och äta något under tiden.
Ja, ner går jag. Slår på telefonen och den tutar och piper som besatt. Massor av sms och ping och WhatsApp, alla vill veta hur det gick med stugan. Stugan, jag skiter väl i stugan. Skiter i hur mycket vi fick. Går förbi restaurangen och rätt in i kiosken där jag plockar på mig en banan och ett par strumpor. Jag betalar och sätter mig på en bänk. Bananen och strumporna stoppar jag i väskan, sedan sitter jag där i exakt 60 minuter och tittar på telefonen. Vid ett tillfälle går jag in i kiosken och köper en drickyoghurt. Som jag sedan stoppar ned i väskan. Någon skär i mitt barns arm - det är inte läge att äta.
Jag går tillbaka till trapphuset som leder till operationssalarna samt uppvaket. Det är helt tyst. Efter tio minuter känner jag mig yr. Sätter mig på huk istället. En man med blommig skjorta går förbi, stylisch, för att vara på ett sjukhus. En annan man går förbi, dock med en reguljär sjukhusklädsel. Trist, när man jämför. Plötsligt hör jag ett "piiiiiiiiiip". Herrgud! Är det en såndär hjärtapparat som piper för att ett hjärta har stannat?! Jag sitter blixtstilla och väntar. Någon skrattar till, en dörr stängs och ljudet försvinner. Ett dörrlarm, det var ett jävla dörrlarm.
Plötsligt, efter exakt 60 minuter till kommer en läkare från akuten springande i trappen. Jag känner igen honom på ögonen, isblå och ganska tätt sittande. "
Hejsan, jaha, dom har ringt efter dig förstår jag? Jag var med under operationen och det blev rätt komplicerat. Men pojken mår bara bra, dom försöker väcka honom nu". I samma sekund öppnas dörrarna mellan operation och uppvak och en liten blond pojke rullas ut. Lage! Åh, han ser så magiskt vacker ut där han ligger, rosig om kinderna. Jag följer med in i ett uppvakningsrum och personalen viskar att vi ska låta honom sova, att han kommer må bättre ju längre tid han sover. De styr fram en fåtölj, ber mig sätta mig och lämnar mig sedan med den tungt andandes LillLage.
Det är konstigt med barn. Hur oro påverkar en föräldrakropp så att den nästan brister inifrån och ut. Och den här gånger gäller det bara en arm. En operation av en arm. Jag tackar Gud, Speleman på taket, Televinken och Fan och hans moster för att mina barn mår bra. Även om en av dem just nu i detta ögonblick har en nylagad och ond arm, så mår de i alla fall så bra.
Lage ligger stilla i trettio minuter. Sen öppnar han sina vackra ögon och tittar på mig.
Inlägg
