Snacksaligt.

Vår äldste son, Tage Van der Skryt, har som jag nämnt en förkärlek till att prata. Han vaknar med ett "NU ÄR JAG VAKEN, ALLIHOPA, JAG ÄR VAKEN!" och somnar med ett "GODNATT. HÖRDE NI? GODNATT IGEN ALLIHOP!? VAD GÖR NI DÄR NERE FÖRRESTEN? HALLÅ? GODNATT!"

Dessa dagar när Pompan varit febrig, risig och hostig har detta varit ett riktigt stort bekymmer. Ett barn som Pom, som i vanliga fall ogillar att sova, går tvärt emot praxis och sover ännu mindre vid sjukdom. Vilket således ger ett härligt resultat av feber, halsont, övertrötthet och sovrädsla som utmynnar i ingen annat än förtvivlan och konstant gråt. Varje sekund som pojken lägger igen ögonen är näst intill gudabenådade och det hyschas och schhas därför värre än vanligt.

Jag tittar Tage i ögonen och säger "nu MÅSTE du försöka vara lite tyst. Vill du leka, gå in i lekrummet eller gå dit upp" varpå Tage tittar tillbaka med sina stora vackra ögon och svarar "självklart mamma, jag ska vara så tyst att du tror att jag dött". 

Sen går det en sekund.
Det går två.
Det är alldeles tyst.

"Oj mamma vad tyst jag är!" mumlar Tage. "Ja det är du, superbra" svarar jag. "MÄNBOJ MÄNBOJ JU KÄN KALL MI MÄNBOJ!" sjunger Tage för full halls. "Men Tage!" väser jag. "Oj mamma FÖRLÅT!!!"

Sen går det en sekund.
Det går två.
Det är alldeles tyst.

"Mamma, jag är skittyst. Jag är verkligen bra på det här!" "Mmm, det är du.. tyst nu" "OJ KOLLA MAMMA, JAG HAR FÅTT ETT MYGGBETT!"

Ja. och så fortsätter det. Minut, för minut, för minut.

Så har det blivit kväll och alla barnen har kommit till ro. Jag har dragit ned volymen till TV:n och vi halvviskar för att inte väcka den sovande sjuklingen i soffan. Skrytpappan byter kanal på TV:n och stannar upp vid en kanal som visar en stekpanna i närblid. Det är svamp som förvälls och kokas ihop med vitlök. Kameran vandrar uppåt och stannar vid ett mansansikte. "GAH! KOLLA MORBERGS HÅÅÅR! ropar jag.

Nä, vad jag ville ha sagt var väl mest att, usch vad jobbigt det är med barn som alltid halvskriker. Var får det sån skit ifrån?