Hela föräldragrejen.

Även om vi i Sverige har världsalång föräldraledighet så känner jag mig så galet missnöjd. Min lilla Pompadou ska börja dagis i September och jag bara motsätter mig hela idén. Har trillat tillbaka i tankemönstret kring självförsörjande bondmora ute i en skog i innersta Långbortihelvete där vi knaprar morötter och hallon och producerar vår egen färskost i parti och minut. Jag vill inte ha mina barn i en förskola, knappt i vanliga skolan. Jag börjar känna dragningar åt konstiga sektetablisemang med bomullsomlindade barn som bär hjälm varje gång de reser sig upp och tar ett steg framåt.

Usch, nä. Jag har bara så svårt att släppa i väg dem och ändå är det min viktigaste uppgift. Tage får gå till parkeringen och hämta saker ur bilen på egen hand. Lage får gå in själv medan jag stannar ute på altanen med Pom. Små, små, steg. Bara det faktum att Tage helst hänger ute på gården med kompisarna hela dagarna gör mig yr och virrig. Vid tillfällen som jag bett honom komma in utan giltig anledning (som middag, sängdags osv) tittar han frågade på mig och säger "men, vill du inte att jag ska ha min friska luft? Måste jag vara inne och bara stirra?", varpå jag raskt skickar ut honom igen och står kvar i hallen med en imaginär dumstrut på huvudet. Klart pojken ska vara ute. Klart pojken ska vara ifrån mig. Men det känns.

Och att det nu börjar rycka i Lages ben när kompisarna passerar utanför och att Pompan snart skall spendera dagarna i någon annans omsorg gör mig lite blek.

Fyfan vad jag tycker att det är svårt att vara förälder. Fyfan vad jag helst vill sitta vid köksbordet med ungskocken och kika på dem. Men det är väl det som är grejen, att låta dem bli fria, inte att ha dem på ryggen och lära dem producera färskost tills de fyller 43?