En kärlekssaga, del 1.

Jag känner mig vissen. Jag är så förbaskat kär i Blixten, men jag vågar inte visa mina känslor!

Varför ska det vara så svårt, att säga de där orden. Bara fram med dem liksom "Ich libe dich". Så, det ska väl inte vara så svårt?






De här fingerlösa nävarna kan inte ens bära en simpel blomma...Titta på dem. Titta på mig! VARFÖR skulle min far vara en sten? Min mor kunde väl ha hittat någon mer spretig? Till och med apor har opposable thumbs.

Men å andra sidan, vad har jag att förlora, mer än min heder? Om Obama kan få igenom en vårdreform ska väl jag kunna bära en blomma trots avsaknad av fingrar.

Se bara. Det går. Here goes nothing.

- Eh. Hej blixten. Ich libe dich.
- Mein gott! Danke, jag blir wäldigt glücklig!

- Låt mich få omfamna dich, din store drümmel!

Kan du tänka dig Blixten, att jag var rädd för att uttala dessa ord. Att ge dig en blomma utan att kunna bära den ordentligt.

- Mein freund, mein liebchen, inte ska du vara blüg. Titta på mig, jag har en väldigt larwig winge på mein rügg, helt wärdelohs! Jag dömmer ingen!

Fortsättning följer.