I natt?

Senaste åren har Skrytmorsans sömnkvalité sjunkit med antalet barn. Här om dagen analyserades situationen:

1) Hur jag än försöker lägga till Pom i dubbelsängen slutar det alltid med att jag ligger ytterst, ytterst på madrasskanten. Ofta med en arm samt ett ben snitsigt hängande utanför.

2) Täcket jag sover under är av svalast möjliga material då Pom sover under samma täcke. Jag fryser och han, med sin pyjamasklädda lilla kropp är lagom varm och go.

3) Min kudde, för att matcha den 30 cm-strimman jag sover på måste vara av specialsydd form. Detta har inneburit att jag numer kampar på en av pojkarnas prydnadskuddar (tack och lov kan jag dölja Blixten McQueens hånleende med ett örngott, virat två varv för att passa). Se nedan:

Usch. Liten, hård och obekväm.

Så nu funderar jag: Är jag mogen för att lägga Pom i spjälsängen? Skulle jag sova bättre på 90 cm (eller mer, herregud, Skrytpappan kan jag alltid knuffa åt sidan)? Att slippa Poms sylvassa naglar i mitt ansikte klockan 02, 02:10, 03, samt 05 skulle kanske kunna resultera i en mer sammansatt sömn samt få mig att se mindre ut som en kattägare. Att slippa den där klockrena sparken i mellangärdet kanske rent skulle få mig att hinna med en dröm eller två?

Det negativa är att jag skulle sakna den lilla mjuka handen som söker sig till min. Den lilla mjuka kinden som pressas mot mitt ansikte i tid och otid, samt den varma andedräkten fem cm från min näsa som inte doftar annat än ljuvlig bebis.

Vad göra? Bäddade spjälsängen för två månader sedan. Det är kanske på tiden att ploppa dit ett matchande barn i den också?