Inskolningen.

Inledningsvis tänkte jag att ett dagisbyte för mina äldsta skulle gå som en dans. De som är så stora och duktiga. Som är så sociala, verbala och entusiastiska. Att mötet med nya fröknar och kompisar skulle falla sig så naturligt, likt det sätt det ter sig i leparken de gånger det dyker upp nya ansikten.

Men så kommer inskolningen. Barnen förvandlas till några helt andra. De tar ett steg bakåt, gömmer sina ansikten och söker trevande efter varandras händer. De vill inte gå in i rummet till de andra barnen, vill inte sitta brevid dem. Rummen är trista, leksakerna fel och magen på den yngste knyter sig. Han vill titta, men hans mage vill inte. Därför blundar han den första tiden. Den störste vill inte röra sig. Han vill stå helt stilla och bara titta in i en blå dörrpost. Efter en stund tutar han lite som en tåg. En pojke inne i rummet reagerar och ler. En liten, liten is är bruten.

Även om det gått bättre och bättre för varje timme, är det inte alls den dans jag trodde det skulle bjudas upp till. Vi får helt enkelt börja från början. Imorgon lämnar jag Pom till Skrytpappan för att helt kunna fokusera mig på Lage och Tage. Dom behöver det, det märks tydligt. Vi ska börja med samling, fika och sedan ägna oss åt utelek. Tage tycker att det ska bli lite spännande medan Lage vill sluta förskolan och aldrig någonsin gå i skolan över huvudtaget. Han vill vara hemma med mig och bygga kojor tills han fyller 29. Inatt när jag låg och funderade var jag nära att lova honom det.