"Oh vad vi barn måste gå långt. Om vi går efter den här plankstigen kanske vi kommer hem till vår kära mor. Oh vad vi saknar henne"
"Se Lage, jag kan se mor i fjärran! Eller är det endast en hägring, jag kan icket avgöra då min kropp är så full av saknad"
"Bäst vi dricker vatten ur denna fjällbäck så vi överlever tills det är dags att återförenas med vår mor.
Ps. Våra munta miner är bara ett spel för gallerierna, vi är egentligen hejdlöst sorgsna eftersom att vår fina mor är hemma utan oss"
***
Ja. Sen kom telningarna hem. Ytterdörren öppnades, någon skrek "hej" tätt följt av "vi springer och ser om några kompisar på gården är hemma". Fyra och sex år gamla har kompisarna börjat spela en av de viktigaste rollerna i deras liv. Häftigt, men också lite läskigt.
Inlägg
Du måste förstå min vän att de sprang ut för att det blev så starka känslor när ni möttes igen. Inget annat. Lovar.
SvaraRaderaHaha, jamen visst är det så? Självklart :-)
SvaraRaderaEn fin reseskildring av en mamma som inte var med. Helt enkelt rörande. Synd bara att verkligheten visade sig när Skrytbarnen susade in och ut genom dörren. Glada och frimodiga tog dom förgivet att mamma var där som vanligt. Friskt agerande. Men vilken typ av terapi ska vi skicka Skrytmorsan på? Ha ha.
SvaraRadera