Stockholmsresan, del 4

Dagen D för Junibacken. Pompan som dagen innan hade blivit märkligt varm och näst intill febrig av hettan fick stanna hemma på hotellet med Skrytpappan. Så, storbarnen, farmorn och Skrytmamman (som stirrat på Skrytpappan och väst "visst är det du som stannar med Pom idag?)  begav sig med tunnelbanan mot djurgården. Närmsta tunnelbanestation var Östermalm, så vi klev av där och tittade oss omkring. Till hjälp att lokalisera oss hade vi en GPS i form av min iPhone, så jag försäkrade alla att promenaden skulle gå smärtfritt.
Så vi gick.
Och gick.
Förbi Stureplan (ingen kotellfrilla ute kl 08. Inte ens en någon med vanlig frisyr. Vi var totalt ensamma - går det ens i Stockhom? Ja, uppenbarligen).
Förbi ett museum.
Förbi ett stort torg.
Barnen började fråga var fasen Pippi tagit vägen och jag försäkrade dem att vi var på rätt spår.
Tills jag upptäckte att jag hållit gps:en upp och ned och att mitt spanande efter kändisar, kändisars bokaffärer (hade ingen adress men hoppades på att stöta på den) samt festliga filurer gjort att jag missat att vi rört oss i helt fel riktning (och jag hade inte ens Skrytpappan att skylla på!)
Vi gick tillbaka. Förbi ett torg. Förbi ett museum. Och stod sedan vid tunnelbanestationen.
Lade bort GPSen och kikade runt ett hörn. Ah, Strandvägen. Lyxvägen. Den som leder mot Djurgården.

Barnen älskade den långa vägen längs vattnet, under de mastodontiska träden, det i sig hade kunnat vara ett utflyktsmål som hette duga (och gratis. Anteckna detta alla kommande Sthlmsresenärer). De lekte djur under djungelträd och kisade genom grenarna i jakt efter bananklasar ända tills vi stötte på en man med galen blick. Då fick barnen inte leka djungel längre, utan reguljära stadsbarn på en trottoar mitt mellan en bussgata och en spårvagnsväg. 

Tillslut skymtade vi Junibackenskylten (tack och lov kan Tage läsa, annars hade vi passerat och hamnat någon helt annan stans, mest troligt på en bakgata där vi sedan blivit rånade. Sådant som händer när man är i en storstad, det har jag sett på film). Snabbt som attan kröp barnen upp och lät sig fotas som Tommy och Kling. Jag försökte förklara att Tommys frilla inte på något sätt var smickrande, men Tage tyckte att det i alla fall var bättre än Pippis, som såg radioaktiv ut. Låt gå.

Eftersom att vi i princip hängde på låset var vi så klart ensamma till en början. Barnen fick gå bananas i Villa Villekulla och det hade det helt underbart. Klängde i Pippis kök, klättrade på Lilla gubben och var så rödrosigt lyckliga att det var värt de extra två kilometrarna det tog att komma på plats.

Tänk bara, de fick leka jordgubbstårta. Kan det bli så mycket bättre? (Här försöker jag låta positiv för sakens skull. Vad är det för jäkla fåneri? Tårtor ska vara äkta, annars kan det vara).

Lennart Hellsings gurkor utan skor uppskattades. Precis som det magiska sagotåget där Astrid själv läste sammanfattade berättelser kring sina sagor. Barnen var tysta och uppmärksamma vilket är det BÄSTA betyg någonting någonsin kan få. Det har i princip aldrig hänt förut (om man räknar bort den där gången tre killar körde moppe i lekparken hemma hos oss)

Vi beställde in "kanonkulor" som var goda varianter av chokladbollar. Medan vi smaskade i oss spanade vi efter båtar och häftiga hus. Vilket ställe att fika på!

Tyvärr var Junibacken rätt litet, med Naturhistoriska mått mätt, och efter två timmar ansåg sig killarna vara klara. 

Då var klockan 11.

Ok. Eftersom att vi befann oss på Djurgården med miljarders museum bestämde vi oss för att pojkarna skulle få välja något annat att göra. De enades snabbt om Vasamuseet.

Ja, där fanns det en stor båt. Och det var väl ungefär det. Tage och Lage gick igenom varenda detalj i hela museet och ojade sig och häpnade. Skrytmorsan gäspade lite i smyg, tills vi kom fram till de eländiga skeletten. Det var faktiskt aningens fascinerande, speciellt att de i vax kunnat rekonstruera någorlunda troliga utseende på några i besättningen. En sak ska man ha klart för sig, det var inte en Brad Pitt som seglat och sjunkit. Inte ens en Leonardo. 

Efter två timmar pussade Tage och Lage kungen farväl och gick med på att lämna det mörka, ekande stället. Vi tog bussen in till centrum och började leta efter en fin restaurang att äta en sen lunch på. Problemet vara bara det att vi var så sjukt hungriga allihopa att vi inte orkade leta mer än en minut. Vi hamnade på..

Åhlens. Åh så tråkigt. Barnen var dock överlyckliga över att få pannkaka, grönsaksbuffé, vitlöksbröd och torkad frukt. Trötta och kraftigt överstimulerade så till den grad att de var vindögda petade de i sig maten likt små robotar och kunde sedan inte lyfta ett finger. Vi i princip baxade dem till centralstationen och placerade oss på rätt tunnelbanevagn. De orkade knappt prata, men vid Hägerstensåsen spred det sig ett brett leende över Lages mun och ett kvävt "såååååsen" pressades fram.
Allt var i ordning.
Allt var bra.