Hemma och i ordning.

Klockan 06:45 befann jag mig tillsammans med Lage och Tage på sjukhuset. Givetvis fick vi vänta i 45 minuter innan vi fick prata med någon arbetande personal, men vi är vana att vänta (LÄS: att vara för tidiga). Genast blev vi upplysta om att storebröder, oavsett hur hårt de håller i sin lillebrors hand, måste lämna området, då det är "en anhörig per patient som gäller". Fick kvickt som attan ringa SkrytmorfarOna, som susade till sjukhuset snabbare än snabbast för att hämta upp en besviken storebror.

Vita dräkten på (extremt icke-populärt hos fyraåringen) samt en liten hutt med lugnande medicin (smakade jordgubb, gott) och vi var i rullning. Lage blev långsam i rörelserna och fnissig. Närstuderade en leksak och pratade om "märkliga rutmönster av nät" så länge att att jag nästan blev orolig. Allt var dock helt i sin ordning, man ska visst bli lite på lyset, det är mening. 

En mycket virrig, men munter herre.

Vi hämtades av narkosläkaren och blev iklädda de gröna dräkterna. Den här gången kändes det bara fint alltihop, inga skakade knän och paniken kring kirurgernas kompetens infann sig aldrig. I alla fall inte mer än att jag syndade dem alla från topp till tå och konstaterade att de såg riktigt vettiga ut. Gav dem ett par kontrollfrågor (exemplevis "hur ofta har DU utfört en sån här operation" eller "Jaha, så du söver folk. Är det ditt jobb eller något du mest gör på fritiden?") vilket de klarade. Allt kändes lugnt. 

När Lage fick andas i den lilla masken och ögonen stängdes pussade jag bara på honom och sa "gör ett fint jobb tack" och lämnade rummet utan tårar i ögonen. Klumpen i halsen stannade vid just det.

Gick med till fiket och köpte en kopp kaffe. Stirrade på telefonen och efter 15 minuter ringde det. LillLage var klar och låg på uppvaket, precis min typ av operation!  Älgade upp för de tre trapporna och hittade min ljuvliga lilla son sovandes med solen lysande på hans lilla smala, vita, nyopererade arm. Allt hade gått så bra och snabb och lätt och relativt smärtfritt.

Efter 30 minuter vaknade han med ett ryck, satte sig rätt upp och sa "hej. Oj. Aj, vad har jag på foten?" De hade satt en droppnål strax nedanför vristen och han beklagade sig ljudligt. Det gjorde tydligen ondare än själva operationsstället och han ville ha bort nålen med omedelbar verkan. Sjuksköterskan förklarade att för att få ta bort nålen måste man dricka lite och sedan gå och kissa. Lage utbrast "ge mig något att dricka då, för jag ska gå på toaletten".

Tre klunkar senare haltade han iväg till badrummet, kissade och bad sedan om att få nålen avlägsnad. Sen bad han om att få sina egna kläder, att någon skulle klippa bort namnbandet runt armen och att han sedan skulle få åka hem. Läkaren nickade och sa "ok, är man så målmedveten är man frisk nog att åka".

Vi vinkade och gick. Allt klart och bortgjort på en förmiddag, utan onödig mellantid.

Men, så är han också min lilla Lage. Snabb, effektiv och inte intresserad av något tjafs.