Denna dag, ett liv.

Det är märkligt att trots att man är övertygad om att kroppen ska lägga ned, bara blankt stänga av och lämna in en icke skriftlig avskedan, klarar man det mesta. Med lock för öronen, röda kinder och darrande knän intog jag uppropsrummet och drack mitt kaffe utan att spilla. Jag skrattade högt en gång, diskuterade scheman med en vänlig själ och sa mitt namn högt utan att säga fel. Vid ett tillfälle skulle vi ge personen bredvid oss en snabb presentation av oss själva och ja, jag framstod säkert som något ur en folder från ett frireligiöst samfund (tre barn innan trettio i kombination av att jag inte kan få fram ett enda intresse eller framtidsdröm brukar sällan pocka på tankar kring att jag är annat än väldigt The Kristet. Men hey, hellre det än rabiat). (.. Oj, här lät jag fördomsfull. Klart frireligösa har framtidsdrömmar) Ja. Nä. Det gick fint. Tystlåtet men utan kräkningar. (Fick en tvångstanke kring frågan "varför har du valt att läsa detta". Att jag skulle råka svara att "lukten av böcker ger mig ett rus och att tyngden från en trave böcker är det sexigaste i världen". Tack och lov nöjde jag med mig att säga något i stil med att jag ville knyta ihop spretiga utbildningar till något konkret. Puh!)

Sen, efter denna start, rullade allt bara på. Fick ett fint tyg av svärmor som Skrytpappan hade på sin vägg som barn.

'

Jaha. Lite upp och ned, men jag orkar inte vända. Fint i alla fall. Husigt och grönt.

Sen, fick jag den här av svärmor (kanske en pik, men det var det värt)

Oh, med belysning längst fram så man riktigt ser vad man suger in ("oj, den där legobiten det bara finns en av")

Men sen, det finaste av allt. Underbara, fina och fullständigt makalösa Karin lämnade över den här lilla lådan:

Och där i låg:

Åh, ett &-halsband. Precis ett lika dant som hon har och som jag suktat efter. Vad är bättre än &? Inget, förutom Karin!