Rödluvan, fast utan luva. Och utan varg. Och utan mormor. Äh.

Kanske inte så mycket Rödluvan då. Men jag var minsann i skogen, tillsammans med Magic. Och vi gick och gick och gick, stig upp och stig ned. Det tog liksom aldrig slut, vi kom aldrig till något annat än dessa stigar som snirklade sig runt de höga och barrklädda tallarna. Tillslut uppmärksammade vi en detalj vi tidigare sett på en av dessa stigar, en liten bit fuskpäls (var dem kom i från skulle jag kunna författa ett helt inlägg om, men det var inte det jag skulle göra nu). Märkligt. Låg det flera pälsbitar utspridda i skogen, eller gick vi i cirklar? Efter typ en sekunds överläggande konstaterade vi att vi vandrat runt likt en visare, en bilbanebil, en karusell (ja liknelserna kan göras många) i en vid cirkel. Topp. Tidsmässigt hade det säkert passerat två timmars vandring och vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss där i från.

Men då plötsligt, kom en älg fram genom buskarna och pekade på en stig vi tidigare inte uppmärksammat.

Nej. Nu ljög jag, ville bara fånga din uppmärksamhet. Inget spektakulärt hände, förutom att vi helt sonika klev rätt på en ny liten stig som snirklade sig tillbaka dit vi började gå. Succé. Förutom att vi hade ytterligare tre kilometer kvar innan vi var hemma.

Nu värker benen. Var tvungen att äta en bakelse för att grädden skulle gå genom kroppen, ned till tårna och omsluta det onda med sin fluffighet. Det fungerade (antagligen måste jag fylla på var tredje timme, typ som med alvedon).

Måste dock åka till affären och köpa mer fik.. jag menar medicin. På återseende!

Ps. Tack för allt fint ni skrivit i kommentarerna! Hädan efter ska jag skriva när jag vill, utan tvång, på det bananas-sätt jag mest av allt brinner för.