Sportkompisar.

Idag undrade jag om StorTage ville följa med mig ut på en lite löparrunda efter middagen. Om han ville! Hans ögon tindrade medan han plockade ihop sina träningskläder. Vi skulle nämligen bli "sportkompisar" enligt Tage och det är visst något fantastiskt. Vi skulle jogga över åkrarna och lyssna på fåglarna, titta på utsikten och njuta. Även detta enligt Tage.

Sagt och gjort, vi drog iväg. Några kilometer fick vi ihop och det var helt fantastiskt. Dock hörde vi aldrig fåglarna eftersom någon pratade ungefär såhär från steg ett till steg färdiga:
"Du mamma, kolla jag kan springa med ganska höga knän. Ojsan, ett litet hoppsasteg. Underbart att jogga mamma. Du mamma, jag springer lite slalom nu. Oj, nu trampade jag på en mask, eller så var det ett gräs. Hej vad det går mamma! Titta en duva, det är märkliga djur. Hej och hå och hej och hå, nu djupandas jag. Kolla mamma, jag knyter nävarna. Titta nu mamma, nu springer jag med händerna i sidan. Du mamma, hur långt ska vi springa? Jag vilar lite nu tror jag. Nä mamma, nu springer jättefort istället. Mamma, vilket team vi är! Oj, jag har mjälthugg. Mamma, jag har även två lösa tänder."

Ja. Det var underbart. Min pojke kan tala han, bättre än vad han springer (precis som sin mor).

Efter spring- och surrsessionen var vi väldigt lidande och trötta. Vi enades dock om att göra om det igen ganska snart. Är man sportkompisar så är man.