Allt är som det brukar.

Idag var det dags för barnen att gå till dagis. Tage hade varit feberfri tre dygn (ja, jag vet att två dygn är gränsen, men jag överdriver alltid allting). Eftersom att det regnade i natt var det svinblött ute. Perfekt lekväder för barnen och uruselt för resten av befolkningen. Så, galonisar på. Tage var nöjd eftersom att han fått en helt ny uppsättning. Lage var nöjd eftersom att han fått ärva Tages gamla med Alfons på ryggen. När barnen var galonklädda från hakan ned till vristerna var det dags att hoppa i stövlarna.

Fåse nu. Var var barnens stövlar?
I hallen såklart!
Nej.
I förrådet?
Nej.
Ute på bron?
Nej.
I tv-rummet? (vild chansning i brist på bättre).
Nix (föga överraskande).
Okej. Stövlarna måste alltså vara kvar på dagis. Givetvis. Vi travade iväg med gympadojorna på. Undvek alla vattenpölar - vilket var väldigt svårt för vissa under 120 cm. Väl framme kikade jag i skohyllan. Inga Lage-Tage-stövlar där inte. Kontrollerade ett par som var identiska med Tages, men nej.. det stod inte Tage i dem.
Attans.
Pinsamt.

Hem igen. De kanske var i hallen i alla fall?
Nix?
I bilen då?
Nix.
Dubbelcheckade förrådet.
Nix.
Raffsade ihop en hoper stövlar från förrådet och tänkte att något av paren kanske kunde passa något av barnen.

Tillbaka till dagis. Skamset. Stackars barn som antagligen kommer att få gå i för små stövlar. Vilken skitmamma man är.
Kollar skohyllan igen
Där är Lages stövlar
Kikar lite till. De där stövlarna som var identiska med Tages...
Jodå, det var Tages.

Somliga saker är beständiga.