Neurotiska skrymorsan strikes again.

Hela familjen är bjuden ut på en ö för att fira barnkalas. Skrytmamman börjar med att bena ut problematiken:

För att ta sig till ön måste man först köra motorväg en bra bit. Fåse, igår var det en hemsk olycka på en motorväg då två lösa hundar skapade seriekrock. Idag borde folk med andra ord ha koll på sina hundar. Och älgar? Nej, det är viltstängsel. Klockan kommer vara över 10 när de åker = inga "dagen-efter-rattfyllor". Ok. Det kan gå bra. Så länge bilstolarna är ordentligt monterade och skrytpappan håller avståndet och kollar utfarterna så ingen galning kastar sig ut framför.

Sen kommer vi till båten då. Flytväst offcourse. Och inte köra snabbare än jättelångsamt. Kanske om skrytpapan kan hålla de två äldsta i famnen? Och lille Pom. Nä. Han får inte åka båt. Vi två stannar hemma. Punkt.

Och sedan ön då. Ja, alltså. Så länge de inte får snava omkring på stenarna så de trillar i. De måste ha flytväst. INGEN badringsåkning efter båt. Då blir det skilsmässa, på allvar.

Sådär. Då känns det ok. Så länge jag inte tänker på var familjen befinner sig under dagen. Själv ska jag och Pom tapetsera lite. Kanske ta en promenad med vagnen, nu när sittdelen är monterad (den svarta sittden. Som jag har längtat efter att få plocka bort den tråkbruna liggdelen). Pom sitter dom en liten kung i den. Blir nog bra det här.