Me need the allergipiller.

Jag har aldrig varit någon som haft lätt till tårar. Har bitit mig i läppen när det känts som jobbigast, varit som vackrast eller när jag varit som argast. De gånger jag inte kunnat behärska mig har jag kunnat räkna på en hand (vid begravningar och på min bästa väns bröllop). Detta var innan jag fick barn.

Efter StorTages födelse började jag gråta när andra fick barn. När jag läste vackra rörande berättelser om hur föräldrar och barn såg på varandra för första gången, hur lyckligt och fint allt varit. Detta var alltså efter Tage. När sedan Lage kom till världen blev det ännu värre. Det räckte med att någon sa att de väntade barn, så började tårarna bränna bakom ögonlocken. Åh, tänk så mycket fint som väntar dem, liksom. Och nu.. efter Pom. Ha, det är som ett skämt. Jag kan fasen inte se på bebisar längre ens. Det är som att jag blivit allergisk, tårarna bara rinner. ALLA bebisar är så fina. Och inte bara bebisar, alla BARN! Oj så många fina barn det finns och jag vill bara gråta av lycka när jag ser dem. Här måste man ju för fasen börja skärpa sig, det är ju inte hållbart! Toughen up skrytmorsan!

Nu har en gammal kompis från barndomen fått barn (en av få, de flesta av mina vänner har inte skaffat barn ännu). Ok att jag grät första gången jag såg en bild på det nyfödda underverket. Ok att jag sedan grät en skvätt efter att jag sett bilder på hennes första tid hemma från BB. Men nu. Flickan är ett par månader och jag gråter varje gång jag ser en bild på henne. Ohållbart, som sagt.

Vågar inte ens tänka på hur jag kommer bete mig när mina allra bästa vänner får barn. De stackarna kommer behöva bryta kontakten med mig, vem vill umgås med någon som bara snorar, gråter och hulkar?