*vink vink*

Jag har ett lite tvångsmässigt beteende som jag inte riktigt får bukt med (ja, jag väljer att kalla det "tvångsmässigt" även om ordet "nyfiket" skulle passa lika precis lika bra). Jag kan inte låta bli att stirra in genom folks fönster. Ja alltså, jag kryper inte i buskarna och spionerar in (nej verkligen inte. Inte än i alla fall) men typ... går förbi lite släpigt och låter blicken falla lite flackande mot fönsterrutan. Observerar gardiner, fönsterlampor, tv-apparater, människor, disk på köksbänken.. ja och så vidare. Usch. Vilken nyfiken människa tänker ni. Ja, svara jag, det är jag verkligen. Och jag kan inte behärska mig heller. Försöker hysteriskt hålla min lilla näsa rakt fram när jag gå förbi, men känner hur ögonen liksom magnetiskt dras mot husen. Fy.

När jag själv sitter i mitt kök och tittar ut genom fönstret kan jag se personer som bara går förbi, utan att så mycket som snegla mot mig (wow, tänker jag. Vilka icke-nyfikna/obrydda/normala/behärskade personer). Men så har vi en liten skara människor - en skara som jag älskar - som kikar in och när de inser att de är sedda VINKAR glatt. Va, vilken härlig attityd "Hej, här är jag och jag är en fönstertittare, det står jag för".

Om jag inte kan sluta stirra på andras diskbänkar skall jag sträva efter att bli en sån; fönsterstirrare and proud.

Sen, vad fasen har folk en massa tjusigheter i fönstren om de inte vill att folk skall kika på dem. Nä.. dra för persiennerna om ni inte vill bli sedda. Typ så.