Och såklart gör vi (jag) som alltid.

Idag skulle familjen Skryt (ja, fortfarande utan Skrytpappan) gå iväg för att äta middag med Skrytsläkten. Enkel väg ca 2,5 km. Ok, Skrytmamman kalkylerade: 2,5 km + två barn + barnvagn + hästar efter vägen + skoskav + trots = 60 minuter. En timme skulle det ta. Fint! Klädde på barnen och började gå.

Ungefär här (20 meter hemifrån) förklarade LillLage att han fått nog. Han skulle inte gå ett steg till. Operation "övertalaövertygahotalocka" inleds, och lyckas! Tidsplanen fortfarande intakt.

Stortage ville promt styra vagnen med sin söta lillebror. Jahapp. Tidsmässigt = problem, känslomässigt = underbart. Låt gå.

Halvvägs. Barnen hittar ett glasblåseri (ja, inte hitta som i "oj, här är något ingen visste fanns" utan.. ja, ni fattar). Skrytmamman stressar dem lite halvhysteriskt (fast springer själv upp och tjuvkikar tills någon inifrån börjar blänga. Skrytmamman deklarerar lite halvhögt att "barnen genast måste komma därifrån *harkel*, här får man ju inte stå och kika...")

Kommer till större väg utan vägren. Alla måste hålla i vagnen. StorTage förklarar för LillLage att man måste stå blickstilla med mössan neddragen om det kommer en bil. Jag förklarar att så inte är fallet. Raska fötter!

Vid hästarna. Förbaskat. Visste att det skulle ta en massa tid. "Ja, visst är dom fina, jojjomensan.. hej och hå.. liknar Lilla Gubben, jamen då går vi killar!". Stressen/hetsen/det höga tonfallet fungerade. Barnen vinkar och vi går vidare.

Framme. Barnen är überglada. De älskar verkligen sin skrytsläkt! Springer med glada tillrop mot ytterdörren.

Synd bara att Skrytsläkten inte är hemma. På ytterligare 40 minuter. Skrytpromenaden tog ganska exakt 25 minuter, inte 60. Toppen Skrytmorsan, det här gjorde du bra... Igen. Ska straff-plocka ur diskmaskinen när jag kommer hem.