Helgen i vildmarken.

Som vanligt vid resor återger jag det mesta i bild (herregud, skulle jag skriva ned exakt allt skulle ni få läsa tills i morgon. Eller ännu längre. Ni skulle inte ha tid att gå till jobbet utan istället behöva sjukskriva er och på så sätt förlora en massa pengar. Och jag vill ju inte göra er fattiga heller, det är ju inte syftet med mitt skrivande).




Vi inledde hela resan med att undersöka de religiösa fåren. Eller, religiösa och religiösa, de sken på ett gudaaktigt vis. Som att de i alla fall minst hade en liten trosuppfattning där inne i ullen.




Efter det sakrala fick vi syna den lilla ponnyn. Någon ville rida, men Skrytfamiljen ba "nej nej, vi behöver något större och mer rejält". Vi är ju nära besläktade med indianerna, så ridning ligger liksom i blodet (eller var det samerna och renskötsel? Skitsamma, etnisk häftig minoritet som etnisk häftig minoritet).






Lage och Tage valde själva ut den häftigaste hästen ur Skrytfarfarn och hans frus hästhage. De fick själv leda besten ut mot ridplanen.




Pojkarna red allihopa i tur och ordning. Visst, det var duktiga, men eftersom att deras mor (alltså jag) var den som hade både kunskapen och charmen tog hon (alltså jag) över. Skickligheten själv (fortfarande jag).







Mina leggingsbrallor såg ut som ridbyxor. Bara en sån sak. (Man kan inte ens skönja att benen skakade som resultat av den skräckblandade icke-förtjusningen).




Plötsligt ringde det en bekant melodi i fjärran. Glassbilen! Mitt ute i skogen! Skrytfamiljen sket i hästar och guda-får, här skulle kråset smörjas!




Efter ätandet fick Skrytbarnen betala av sin del av glassen. Genom idogt arbete. Jag berättade snabbt och intressant om barnen Ingalls, hur de utförde sysslor varje dag för att få middag. En fin och givande tradition, ty INGA barn såg lyckligare ut än Laura och hennes systrar. De gjorde ju till och med kullerbyttor när de slutade skolan och ÄNTLIGEN skulle få hem och jobba.





Herregud vad barnen mockade och stod i. Jag fick dem dock inte att uttala "ma" och "pa" på ett övertygande vis.




Pompan som var för liten för att arbeta fick springa i cirklar istället. I inlandet finns det ju inga hus, så ytorna är otroligt enorma. Vi såg knappt till pojken under hela förmiddagen. Lagom till björnjakten (ja, eller snarare björnletandet) dök han dock (guschelov) upp igen.




Vi åkte galet många mil rätt ut i ingenstans. Jag kände liksom på mig att vi var på rätt väg. Att detta var dagen vi skulle få se en björn. Till slut kom det en renjävel. Vi orkade knappt snegla på den. Gäääsp.




Sen passerade vi en älg. Ok, detta var lite spännande i alla fall. Dock kände jag björnnerven rycka, så vi körde vidare, utan att ta med oss älgen.

Plötsligt sa Skrytpappan "nu jäklar, där bland träden" och tror ni inte att vi fick se;




Skolbyggnaden Björnen. Fyfan så besvikna vi blev. Trots att gudafåren fem mil bort hörde oss vråla, brydde vi oss inte. Vi svor. På alla språk vi behärskade.

Sen åkte vi hem.