Jag skrek inte en enda gång.

Kom tre minuter sent till dagis idag. Hamnade bakom en övningskörare som uppenbarligen hade sin första dag i trafik just precis idag. Vi körde bland annat 30 på 70-väg samt väntade flera minuter vid ett övergångsställe trots att ingen fotgängare fanns i sikte. Otroligt terapeutiskt för Skrytmorsan, att komma sent och klara av det. Psykiskt och fysiskt (ids inte nämna de nervösa ryckningarna i ögonlocken, svimningskänslorna eller dödsångesten. Sen kan det vara så att någon nästan började gråta. Men bara nästan).

Åkte sedan förbi Skrytmormorn och se vad jag fick:






En jättestor iittala-kopieskål för frukt.

Nu kan jag sortera och dona i sinne:






Nu är det dags för badrumsstäd medan Pompan sover.

Ha en fin förmiddag!