Ni som känner mig (eller har läst bloggen länge) vet att StorTage hade det jobbigt på förra förskolan. Att han kände att han inte passade in bland pojkarna i gruppen, att han kände sig larvig, ful och utanför. Här hemma såg vi Tage förvandlas från en glad och trygg pojke till en orolig och ledsam liten kille. Han kände sig i konstant underläge och försökte på grund av detta förändra den han var för att passa in.
Därför är det så fantastiskt när man kommer till det första utvecklingssamtalet i den nya förskolan och få höra hur bra Tage passar in i gruppen. Att de anser honom vara en jättefin förebild, en storkille som de andra barnen ser upp till. Att han, utan att ens veta om det, får de andra barnen att leka fantasifulla lekar, pyssla och fungera fint i grupp. Att han kan få andra barn att vara som de vill vara genom att vara empatisk och lyhörd. Att min storkille som numer vågar gå i sin rosa indian-flicketröja på dagis, inte går med sänkt huvud och känner sig liten, utan är en förebild. En god sådan. Det fick allt annat prat om det vanliga "han är duktig på..." att blekna.
Det är förövrigt alltid en smått surrealistisk känsla att sitta och lyssna på hur andra människor beskriver mina barn. Höra deras uppfattning om mina barns personligheter, inse att mina barns vardag är deras arbetsuppgift. Idag är jag så jädra glad att just dessa människor är en del av mitt barns liv. Utan dem hade förmodligen inte Tage varit just precis sig själv, utan mer en produkt av samhällets föreställning av hur en pojke bör vara. Oavsett hur vi kämpat på hemmaplan.
Inlägg
Sen jag träffade Tage för första gången har jag alltid tyckt att han varit en klok, förståndig en väldigt fin pojke. Duktig på uttrycka sig och väldigt väldigt mån om familjen. Har varit tråkigt att se att han fick negativ respons på er förra förskola och jag blir jätteglad av att läsa om ert utvecklingssamtal idag. Sträck på er, ni är bra förebilder som gör era fina pojkar till detsamma. Kram!
SvaraRaderaSå skönt det måste kännas! Vet inte hur länge du läst min blogg men vi hade ju lite "problem" med F under förra terminen, i samband med att lillasyster kom. Jag fick samtal 1,2 och 3 av skolan där det pratades om resurser, att han var "värst" i klassen (de uttryckte sig inte så, men de visste inte hur de skulle hantera honom) och jag stod i CHOCK över hur HAN som varit världens snällaste gosigaste och bästa (med perioder som är mindre kul såklart, som för alla barn) hade förvandlats till ngt..som jag inte heller visste hur jag skulle hantera! Dock så kämpade både jag, hans pappa och skolan tillsammans för att reda ut vad som var felet och det visade sig ju tillslut att det nog förmodligen var ångest över en syster, en till kommande syster (på pappas sida) och 2 kusiner som skulle komma och ta all plats från HANS vuxna som han ägt alldeles själv. Det tog tid och det var jobbigt men vi fixade det!
SvaraRaderaInte är det lätt alltid, men det är en fröjd att se när ens barn mår bra! :D
UNDERBART!!
SvaraRaderaJag tänkte på er insamling igår, ni har faktiskt samlat mer pengar till Barncancerfonden än hela tvåtimmars tv-jippot lyckades skrapa ihop till Varenda Unge! Bra jobbat!
SvaraRaderaVar det också en av dina finfina pojkar väl? Jag minns inte om det var tripp, trapp eller trull, men bra jobbat är det.
Ååh jag blir nästan tårögd!! Vad fint att han äntligen hittat sin plats i världen, helt underbart :)
SvaraRaderaHar själv tonårsbarn, och vill bara säga att har du redan den inställningen på alla människor i din och dina barns omgivning,då har du tuffa år framför dig och du och dina barn har mycket kvar att lära av livets krokiga vägar,....då handlar det inte bara om virkade bollar, utan det här är bara början,ska du veta! Speciellt om de ska vara skyddade mot precis allt och alla,...tänk på att de ska klara sig själva i livet någon gång också! Kanske mamma måste följa med och söka jobb den dagen det ska ske, för att se om "chefen" sköter sig och får "barnet" att känna sig som en bra förebild i företaget. Eller så bor de hela livet med sin skyddande mamma, vilket underbart liv! I dagens samhälle så lever vi inte i en skyddad värld utan tränas i kontakt med andra jämnåriga, för att lära oss att alla tycker inte lika och alla är olika på sitt sätt. Och jag får inte min vilja igenom alla gånger för alla tycker inte som jag,.....det har mina barn haft nytta av i sitt liv. Men så har de lätt att acceptera andra människor också och dömer inte andra för att de inte tycker likadant. Det kallas människors lika värde!
SvaraRadera