Skrytmorsan, som en Martin Timell i nätta skor.

Idag åkte jag iväg för att köpa isolering till stugkaminens skorsten (fick ett brev i brevlådan av mr besiktningsman som infomerade om att det behövdes mer fluff för att vara brandsäkert). Lätt som en plätt. På första byggvaruhuset hittade jag inte igen skiten, trots att jag frågade två gånger om var det fanns (sen vågade jag inte fråga mer utan åkte vidare med en väldigt upptagen min). På det andra varuhuset blev jag skickad direkt till ett skrivbord.

- "Hej, jag skulle behöva lite isolering till en skorsten".
- "Jaha, vilken typ av skorsten?"
- "Ja, en.. skorsten. Som det går rök igenom."
- "Jag menar alltså av vilket material skorstenen är av."
- "jaha. Den är av, ja.. kanske plåt?"
- "Ok. Och var ska den isoleras?"
- "Runt om" (vars tror han, innuti?)
- "Ja, men v a r på själva skorstenen?"
- "Jaha. Eh, mellan innertak och yttertak."
- "Ok, hur många cm?"
- "Det borde väl vara.. 170 cm kanske."
- "Nja, det brukar vara mellan 30 och 60 cm som man ska isolera."
- "Jaha, då säger vi 60."
- "Ok, det blir 400 kr. Gå till kassan och betala, ta sedan bilen in på lagret".

Jag betalade och gick ut till bilen. På väggen till det stora lagret fanns tre olika portar. Över en stod det "Proffs". Ba "ok, jag tar den!".
Det var fel.
Fick åka in i porten bredvid.
Skammen.

Men i alla fall. Jag fick ihop en isolering och kunde sedan åka hem till Skrytmormorn för att, likt en katt som fågat en mus, visa upp mitt byte. "Brandfilt" kallas det, och jag tycker att jag gjorde ett jäkla bra jobb.