Melodilördagsfestival.

Dagen och hysterin, mest i bilder:






Framme i Övik efter en lång bilfärd. Helmutmamman var en väldigt tålmodig chaufför, ty Skrytmorsan tuggade fradga, bromsade i låtsasbromsar samt framkallade gutturala läten under en stor del av färden. Stillade nerverna med Sushi...






... men framför allt citronpaj och kaffe.






Uppehöll kön bra no länge då Skrytmorsan ville fota biljetterna i precis samma sekund som biljettgubben försökte snappa åt sig dem. Vi ba "hallå, vissa här ska fota till en blogg. Ta det lungt gott folk, vi har vissa åtaganden!"






Publiken börjar komma på plats.
Känner igen de flesta, om inte alla.






Dolph, samt de andra två "vaddenuheter" tar plats och informerar om agendan.






"SjungSjungSjung", det trallas, väsnas, plinkas och plonkas. Jag, som en sann och van kikare, bryr mig inte om dravlet på scen utan håller ögonen vid sidan av. Där står Dolph och Al Fakir. Jodå. Dolph gestikulerar och övar repliker. Al Fakir ser sorgsen ut. Jag vinkar men han ser mig inte, försöker ropa fina och peppande ord som "KOM HIT, skit i den här tävlingen, ingen bryr sig i alla fall" och dylika fraser.






Allting är över. Vi tar rygg på en man och hans två döttrar. Hälsar glatt då jag först är säker på att mannen är 1) min farbror 2) min granne. Men nej, det är mannen i Idoljuryn. Flickorna är Dolphs döttrar. Yngsta dottern sparkar av misstag sina rosa Uggs på min fot. Jag ler och ser snäll ut, fast det gjorde ont. Det är Dolphs dotter, bäst att hålla sin vän...






Susar hem efter en halkig E4:a. Stannar vid en pizzeria och shoppar med oss fem pizzor att ta med till Skryt- samt Helmutfamiljen.

I baksätet sitter Salem och väntar.

Vilken dag!