Långt och spretigt om att tänka smått.

Jag har nämnt det förut, den enorma uppgiften man har som förälder. Och det isar fortfarande i magen när jag snuddar vid tanken att dessa tre barn en vacker dag kommer sitta alldeles uppvuxna och nagelfara sin barndom. En hederlig djupdykning i sina föräldrars sätt att vara, deras livsval, är väl något alla barn analyserar? I alla fall är det en rätt vanlig diskussionsfråga - "Ska du göra som dina föräldrar gjorde med dig?". Och det är en svår fråga att besvara. Ty, oavsett om man vill eller inte, så dras man ofta in i samma beteendemönster som de människor som formade ens världsbild hade. Ofta märker man det inte själv, kanske inte ens när någon upplyser om det, men.. små fragment av mamms and papps som färgar åsikt, humör och prioriteringar finns där. Oundvikligen (hör ni hur tvärsäker jag låter, helt utan fakta att återknyta eller hänvisa till. Vågar mig i alla fall på att dra denna slutsats då alla nyblivna föräldrar runt omkring mig, inklusive moi, mer och mer liknar sina egna föräldrar, på gott och ont).

Därför känns det väldigt viktigt för mig att då och då fiska fram de minnen från min barndom som gjorde mig lyckligast. De minnen jag fortfarande ler vid tanken på, för att få ett sorts rättesnöre till hur jag vill behandla mina egna barn. Och det mest intressanta med detta är att det verkligen är de små händelserna som gjorde mig bubblande lycklig. Som fick mig att bli varm inombords och skriva de mest spretiga och entusiastiska anteckningar i den parfymluktande dagboken. Den fyra mil långa bilturen, ensam tillsammans med pappa, bara för att köpa en glass och åka hem igen. Ett restaurangbesök tillsammans med Styvpappan där jag för första gången beställde själv (och lät bli barnportionen, gick direkt på en rejäl "Black and White"). Sommardagar på altanen när mamma läste högt ur kapitelböcker, trots att jag var 11 år och läst själv sedan jag var fyra-fem. De kvällar då jag, broder och styvmamman satt och knaprade tunnbrödmackor med Vindelnrökt skinka och avhandlade dagens händelser. De otaliga middagarna där vi barn blev kvar vid bordet tillsammans med våra föräldrar istället för att dra iväg till kompisar. Den gången mamma went bananas och fyllde hela badrummet med skumbad. De gånger jag och pappa åkte och badade i det folktomma, pyttelilla badhuset. Den gången jag och styvmamman spottade körsbärskärnor rätt upp i taket. De kvällar jag fick läsa sagoböcker för en aldrig klagande styvpappa.

Det är inte presenterna jag fick som räknades. Eller resorna. Eller hur jag bodde. Det var tiden tillsammans med mina föräldrar. Aktiviteter där kommunikationen låg i fokus. En förälder som lyssnade intresserat.

Och det är där jag vill finnas för mina barn. Precis bredvid dem. Med handen i legolådan. Intill TV-spelet. Uppe på gräskullen. Vid middagsbordet. Sittandes på sängkanten.

Inte på jobbet, mer än absolut nödvändigt. Inte sittandes med ett ointresserad nickande samtidigt som jag slötittar på TV. Inte på leksaksaffären för att kompensera mitt dåliga samvete.

Jag vill höra dem.

Jag hoppas vid Gud att jag kan hålla den prioriteringen.