Det är läskigt med barn. Läskigt att jag, som förälder ska ordna deras framtid. Att jag med mitt inflytande, tjatande, pratande och kramande är ansvarig för deras uppväxt. Att de äter bra, att de rör på sig, att de säger förlåt, att de säger ifrån, att de är förstående, att de är öppna och att de känner. Att de vågar vara sig själva och att de borstar de där förbaskade tänderna. Från minsta skitsak till största livsavgörande valen.
För nu, när de sitter på morgnarna med sina barfotafötter trummandes mot kökssoffan, fnissande, skrattande och retstickiga med varsin ostmacka i de mjuka nävarna kan det nästan kännas övermäktigt. De är så perfekta och underbara och Gud nåde mig om jag förstör dem. Eller deras tänder.
Inlägg
Är lite blödig ikväll så jag blir alldeles tårögd. Med facit i hand (skrytbarnen) gör ni ett fantastiskt jobb, du och skrytpappan. Ni har inte förstört dem, tvärtom! Hur det står till med deras tänder, det vet jag däremot inte. ;)
SvaraRaderaInlägget i sig är en bekräftelse på att ni gör ett jäkla bra jobb!
SvaraRadera