Avokado.

Japp, avokado. Det är något extra med dem. Man går där kring grönsaksdisken, får syn på de gröna skrovliga tingestarna och greppar resolut kring än den ena, än den andra. Klämmer och petar. Allt för att hitta den där perfekta konsistensen. Mjuk men fast, fingret skall liksom göra ett märke, men inte så att köttet känns som mos under skalet. När man sedan hittat den man tror är det ultimata, måste man i alla fall ta två extra. Bara utifall att. (Att de alltid säljs som två för 15 eller tre för 20 är ju givetvis även på grund av detta. INGEN har någonsin köpt en avokado och lyckats pricka en lagom mogen).

Sen kommer man hem. Öppnar först den ena: FAN, ljusbrun och trådig. Den andra: JÄDRAR kärnans yttersta lager sitter fast i köttet = för omogen för att vara riktigt god. Den tredje: Ja. Mums. Grönsak at it's best.

Då kommer vi till det märkliga. Under alla dessa år av avokadofrosseri har jag aldrig, jag upprepar aldrig försökt att odla ett avokadoträd. Som att jag trott att det vore omöjligt. Som att avokado egentligen aldrig odlats, utan mest bara trillat ner från himlen likt ett grönt (dödligt) regn som stackars sydamerikaner sedan samlat ihop och skickat till min ICAaffär.

Idag kom vändpunkten. Jag fick läsa hur man gör för att få en avokadokärna att slå rot. Nu gott folk är det bara tio timmar från att Skrytmorsan påbörjar etapp ett i avokadoträdsodligen. Detta skall bli mitt nya kall och kanske eventuellt även mitt framtida yrke.

Avokados by Skrytmorsan.
Ekologiskt odlat i ett radhus nära dig.
En för hundra, tre för hundraen.