Sorg

Inatt dog barnens kusins kusin i en bilolycka. Jag kan inte ens sätta ord på mina känslor. Eller sättare sagt, jag ska inte sätta ord på dem. Risken är att jag skulle skriva femhundratusen ord i ämnet och göra om denna bloggen till en sorgeblogg av sällan skådat slag.

Dagen känns som ett svart tomt hål. Sorgen för denna unga pojkes föräldrar måste vara så total, så övermäktig. Går inte ens att föreställa sig. När jag förlorade en älskad kusin kändes det som jag inte kunde andas ordentligt på flera veckor och nu, flera år efteråt ligger en sten i hjärt- och magtrakten. En sten som med jämna mellanrum gör sig påmind om vem min kusin var och vad jag har förlorat i och med hans död. För min svåger, hans familj och pojkens föräldrar väntar en lång tid av sorgearbete av allra värsta sort.

Barnen ska iväg på sin avslutande dagisdag idag. Under tiden ska jag, Skrytpappan och Pom hem till svågern. Usch. Magont och hemskheter.