Åh!

Igår hade vi några goda vänner på middag. De berättade en världsomvälvande, fantastisk nyhet: de ska få barn! Skrytmorsan bet sig hårt i tungan, gratulerade och lät bli att börja gråta i exakt.. tre sekunder. Så jädra fantastiskt roligt. Äntligen!

Är även glad av högst egoistiska själ. Nu har jag någon att ge bort alla bebiskläder till. De som jag inte vill sälja (då Tradera ger mig nervösa ryckningar och ringningar i öronen). Jag har någon att prata bebisgrejer med (förlåt alla kompisar som inte har barn, jag VET att ni inte är intresserade av blöjresårsdiskussioner. Se det från den ljusa sidan, sex år av bebisprat har i alla fall rustat er aningen inför en eventuell kommande unghög). Och det allra bästa: familjen Skryt får bära runt på en liten fantastisk bebis och därför stilla bebislängtansnerven som kickar igång vartannat år i den här familjen. BRA. Bra jobbat!

Sen har vi även räknat ut att övriga vänner kommer haka på i relativt jämna intervall. Mest troligt i alla fall. Med andra ord kan familjen Skryt nöja sig med att gosa med andra bebisar i  i alla fall tio år till. Och då, då är vi 40. Inte orkar vi börja om från början då heller? Nej..  Om vi bara håller ut ytterligare tre år kan vi ju bli farmor och farfar istället.

Tonårsgraviditet? Ni säger nej, vi säger ja! Vi kommer å det starkaste att undvika preventivmedelssnack med StorTage när det väl beger sig. Jodåsåatteh / råpeppade på att bli farmor och farfar.