Det är märkligt. Jag brukar kunna skriva tre blogginlägg om dagen, utan bekymmer. Skulle kunna skriva sju-åtta om jag hade tiden till det. Har aldrig fått skrivkramp eller känt mig tom på saker att plita ned. Skräp eller inte, ut kommer det.
Men nu. Nu är det verkligen tomt.
Tomt. I alla fall på allt som inte handlar om detta.
Det är verkligen precis som folk säger, händer det något fruktasvärt omvärderar man allt. Vem fan bryr sig om golvvärmen är trasig? Det är ett g o l v. Att dvd:n inte skickar ut ljud, att håret är som en stor dread, att vi glömt att Skrytpappan snart fyller 30, att barnen fick dricka julmust bara för att de var törstiga, sånt.. är helt oviktigt.
Igår åt vi middag med den berörda familjen. Satt till klockan 20:30 och tittade på när barnen lekte. LillLage och hans lilla bästis som är så sjuk. De treåriga små fingrarna som petade i legolådan, de vackra ögonen som följde storbarnens alla rörelser. Hans skratt som klingade när LillLage sa bajs. Hans trötta lilla kropp som tillslut kröp ihop i sin pappas famn.
Vadfasen kan man göra? Ingenting. Man bara sitter, sväljer gråten och hoppas så hårt att det värker i hela kroppen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
*Kram*
SvaraRaderaJag träffaren hel del sjuka barn via jobbet och jag slutar aldrig förundras över det faktum att dom aldrig slutar vara barn, som leker och lever. Vet inte riktigt vad jag ska säga, det känns som att alla ord är för små eller att dom inte räcker till när något sådant händer... Skickar en styrkekramar till er och den berörda familjen, vilka dom nu än må vara! Håller tummarna så att dom vitnar.
SvaraRaderaEller hur. Vad gör det att man får kliva över slängda skor i hallen, eller att barnen inte lyssnar på en gång när man ber dem om saker. Finns inget viktigare än Livet. Det är ganska otroligt att man ser i barnens ögon, trots svår sjukdom, både hopp och glädje. Föräldrarnas och omgivningens ögon kan man läsa mer på. Jag kan inte låta bli att kastas tillbaka 7 år i tiden då vi var i vår kris, chock och oförstånd till vad vi råkat ut för. Hur arg jag var varje morgon på världen utanför som fortsatte fast vi vakade över vårt barn. Att man inte fick vakna upp ur mardrömmen. Det var hoppet som bar oss. Vi slutade aldrig hoppas fast man ändå försöker förbereda sig på annat. Det som även gjorde oss starka var alla som grät med oss. Som var lika förtvivlade som oss, som kramade oss, som hoppades med oss. Jag gråter med er och era vänner, känner samtidigt glädje att de har er, ni behövs. Mirakel sker, vi har ett hemma här, jag vill tro att ni har ett mirakel nära er med. Kramar från mig
SvaraRadera... och ignorera stavfelen..
SvaraRadera