Karenina.

Känner mig som en urtrampad druva, där tramparen hade rejält med fotsvett och kanske en tåring som revs.

Det blir så, när jag lyssnar på Thåström. Måste sluta, men kan liksom inte låta bli. Den där skrapiga rösten som Skrytpappan tycker är skitjobbig smyger sig ut ur datorns högtalare. Själv vill jag krypa ihop i fosterställning och bara lyssna. Texterna, rösten, känslan. Kanske larvigt och pubertalt, men jag bara älskar att hata vad den gör med mig.