Läser i Fokus om Stieg Larssons änka, Eva Gabrielsson. Man blir rent mörkrädd. Tänk vad man faktiskt tar för givet, både i att en relation skall fortgå utan dödsfall innan man i alla fall nått 70 (hey, personligen tänker jag typ 90. Inte kommer väl jag och Skrytpappan dö innan dess?) samt hur människor ska bete sig när det gäller. Inte skulle man väl tro att ens sambos föräldrar skulle roffa åt sig alla tillgångar bara för att det saknas ett papper på att de inte får det.
Men det kanske är naivt av mig. Att tro på inneboende godhet och sunt bodförnuft. ... Ja, jag skrev "bodförnuft". Bönder är ju förnuftiga, i alla fall vissa. Titta bara på Bonde söker fru, på Thilde i den där serien.. alltså allvarligt. Skrytpappan får ursäkta, men jag skulle kunna gifta mig med den tjejen. Varje sekund hon visar upp sitt ansikte i TV:rutan ler jag likt ett fån. Fast det gör Skrytpappan med för den delen, så vi kanske kunde dela upp detta på tre då.
Idag är LillLage enligt egen utsago "inte med". Han är sur för att hans "kropp inte är på bra humör". Just nu sitter han här brevid och är "inte med" så till den milda grad att hans ögon tåras. Måste ta ut det lilla livet i djupsnön. Sånt brukar mjuka upp de argaste kroppar och icke-medisar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Det är vad jag brukar göra med Pappi när han börjar tugga fradga och stampa runt här hemma. På med kläderna och ut i kylan me´ han, det hjälper. Kanske är det just det som är sunt bondförnuft, min bonnmoramamma har alltid kört den med oss.
SvaraRaderaRåbra. Jag har inte skickat ut Skrytpappan när han börjat trampa runt, men jag ska testa nästa gång. Barnens humör blev definitivt bättre när vi kom ut. Däremot blev de ledsna/förbanande/sura/griniga när vi gick in igen. Så.. hej och hå, UT IGEN!
SvaraRadera