Neurotisk - Jo.

StorTage har börjat klaga på mig. Kallar mig "fega mamman". Han har nu, som femåring, insett att jag är jordens hönsmamma. Hittills har han köpt alla krav på hjälmar, reflexvästar, inomhusvistelse om ingen vuxen kan följa med ut, Skrytmorsesatta åldersgränser på alla filmer, förbud mot att klättra i vissa klätterställningar osv, utan att ifrågasätta. Men nu, nu har han börjat inse det faktum att hans mamma är en basket case när det kommer till alla oövervakade (och även, kanske.. eventuellt vissa övervakade) aktiviteter.

Stackars barn. Verkligen. Han var den enda tvååringen som var tvungen att ha cykelhjälm på trehjulingen. Den enda treåringen som inte fick klättra i klätterträdet. Den enda fyraåringen som inte fick åka skrana i rutchkanan på gården. Den enda femåringen som inte fick vara ute efter klockan sex i höstmörkret tillsammans med kompisarna.

Han slog huvudet första gången som 1,5-åring och vi åkte i ilfart till akuten. Väl framme undrade sköterskan hur högt fallet varit. Jo, han hade stått på en 30 cm hög pall. Och trillat baklänges. Nej, inte landat med huvud före, utan möjligtvis på rumpan. Om han hade klagat på illamående? Nej. En liten bula då? Nej, inte det heller.

Jag inser ju idag att det är patetiskt. (LillLage har slagit huvudet på ungefär samma sätt några år senare och då har jag undvikit ilfarten till akuten. Har nöjt mig med sjukvårdsrådgivningen).

Äsch. Jag vet att jag måste skärpa mig. Vet att jag kommer förvandla min barn till antingen:
1) Neurotiska barn
2) Barn som ljuger om vad de pysslar med för att inte oroa sin neurotiska mor.
3) Ungdomar/vuxna som resten av livet söker de kickar de aldrig fick som barn.

Jag jobbar på detta. I morgon kanske jag ska låta storpojken leka i lekparken utan att jag står bredvid och ropar "akta!" Dock med hjälm på, givetvis.