Det här med att faktiskt TRÄNA. Inte bara prata om det.

För några veckor sedan bestämde jag mig alltså för att köpa ett träningskort på ett spa-ställe. Eftersom det kostar schortan ville jag vara helt säker på att detta ställe var något för mig. Jag besökte det (tillsammans med Karin) för att rekognosera. Vi kontrollerade förekomst av plåster och hårbollar i poolen (resultat: 0), provlåg solstolarna (resultat: sköna, men med en viss tendens att lämna märken på skulderbladen), provduschade i omklädningsrummet (resultat: dålig sprutt men helt ok), kontrollerade konsten (resultat: kan plockas med hem om man får en släng av kleptomani) samt spionerade på tränande människor för att se om vi skulle passa in (resultat: vi passade inte in. Men eftersom att vi inte passar in någon annan stans heller, lät vi detta resultat vara underordnat de övriga).

Efter övervägning och utvärdering beslutade jag mig för att japp, jag gör det. Jag börjar nog träna här.

Redan samma sekund som detta beslut tog förändrades någonting inom mig (vissa gillar att säga att det "klack till", men det låter ju helt absurt. Då skulle då jag besöka naprapaten istället för att ana att man kommit på något smart). Jag KÄNDE mig som en tränande människa, trots att jag enbart tagit ett stapplande steg (halvdant simtag) mot träningsvärlden. Jag började fika extra om kvällarna. Ta rejälare middagsportioner. Unna min godis. För tränar man, behöver man mer. Man både förbränner bättre och b e h ö v e r en massa extra näring.

Det trista var ju bara som sagt, att jag inte riktigt börjat med det här med träning.

Så nu har jag gått upp ca tre kilo på tre veckor och MÅSTE således börja träna. Min nya livsstil har satt sina spår och måste redas ut.

Så nu är jag en tränande människa, som faktiskt även tränar! Otroligt. Skrytmorsan simmar numer som det inte finns någon morgondag, minst två gånger i veckan. Vi har även pratat lite löst om att testa ett cykelpass. Fast, när jag fick höra att det var på land kändes det inte lika intressant längre.