Fördelen med Alvedon är tankarna som orkar fram.

Jag ogillar som alla andra att vara sjuk. Dock gillar jag att få sitta stilla en stund. Att Skrytpappan ränner runt med barnen medan jag kan sitta och kika, lägga igen ögonen en stund, kanske stoppa i hörlurarna från iPhonen och lyssna på podradion. Får galet många minuter på mig att bara tänka. Vilket i och för sig inte alltid är uteslutande positivt (har en tendens att sluta med dyra inköp då jag alltid kommer på precis vad som skulle behövas till hushållet för att göra det komplett. Ett piano till exempel. Eller en sommarstuga).

Den sista tiden har mycket handlat om Eva Sternberg, kring hennes uttalande om att pappor är farliga för barn. Om Bjästaskolan, hur ett samhälle kan uppföra sig förkastligt för att känna grupptillhörighet. Om pensionerna, om skatterna ska sänkas eller om pensionärerna själva de facto vill att pengarna skall gå till barnbarnen. Om mannen i ring P1 som på ett vältaligt och läskigt subtilt sätt förespråkade barnaga.

Själv har jag tagit mig tid att fundera på varför fruktsallad smakar så illa, när frukterna, skiljda från varandra, smakar så gott. Ett äpple - mums. Ett päron - yummy. En klase vindruvor - oh yes. Tillsammans - men fy fasiken! Konsistenserna skär sig, grynigt mot lent mot mosigt och känns bara som ett sammelsurium av skräp mot gommen. Låt förbövelen frukterna verka för sig själva. I tur och ordning.